I Sverige växer tre arter björk, vårbjörk, glasbjörk och dvärgbjörk. Björken är Sveriges vanligaste lövträd med sina vita stammar med svarta fläckar.
Den i södra något vanligare björken heter vårtbjörk, den kom invandrande söderifrån. Från den har varianten har Ornäsbjörken upptsått. Vårtbjörken trivs i torrare miljöer.
Björken med den vitaste stammen heter glasbjörken kom invandrad norrifrån. Från den har varianter som fjällbjörk och krypbjörk utvecklats, utan att anses som egna arter. Glasbjörken är betydligt vanligare i den norra halvan av Skandinavien och totalt sett betydligt vanligare i hela regionen. Glasbjörken trivs i fuktigare miljöer än vårtbjörken. Dvärgbjörken är en av de längs polcirkeln mest nordliga trädarterna på jorden.
Alla de tre svenska björkarterna (dvärgbjörk, glasbjörk och vårtbjörk) kan korsa sig med varandra.
Man skiljer inte på björkarterna nämnvärt vad gäller deras användning virket. är ett medeltungt, medelhårt och segt. Glasbjörken har rakare fibrer och utvecklar inte samma flammighet som vårtbjörken.
Virket är inte särskilt beständigt mot fukt och lämpar sig inte för utomhusbruk utan specialbehandling. Utöver de klenare dimensionernas eftertraktade massaved för pappersmassa används virket i dag till möbler, snickerier, svarvade produkter och golv . masurbjörk med sin flammiga struktur är populär som faner .
Björkved är vanligt som brasved och råvara vid vedeldning tack vare ett högt bränslevärde . Vid −10 grader eller kallare kan man även elda med färsk, frusen björk. En grundeld behövs dock.
Björken utgör ett viktigt inslag i naturens mångfald och sparas i betydligt större utsträckning i dagens skogsbruk. , vilket också lett till att efterfrågan på virket och veden inte kan tillgodoses som tidigare.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.