Entitan är en liten mes, cirka 12 cm lång och med en vikt på 12 gram, med svart hjässa och haklapp, ljus kind, brun ovansida och gråbrun vingovansida och stjärt. Den delas in i upp till elva underarter som i sin tur delas in i tre huvudgrupper. Entitan är till utseendet mycket lik närbesläktade talltitan och kan vara svår att särskilja. Historiskt har de ibland behandlats som samma art.
Entitans längd 12 cm. Ovansidan är jämnbrun och undersidan gråvit. Hättan är glänsande svart, kinderna är gråvita och den har en liten svart haklapp. Entitan är en stannfågel som häckar i löv- och blandskog i södra och mellersta Sverige. Arten saknas dock på Gotland.
Födan består mestadels av insekter, men även av en hel del frön, som den hamstrar och gömmer i trädstammar och i barksprickor.
Entitorna ses ofta parvis eller i mindre grupper. De håller sig i eller nära reviret året runt. Sången hörs framförallt under mars-april och även honan sjunger, om än svagare än hanen.Hanen och honan hjälps åt att bygga boet, som inreds med mossa, hår och ull, oftast i ett naturligt hålrum i ett friskt eller torrt lövträd, men ibland även i en holk. Honan lägger 6-9 ägg, som hon ruvar i 14-17 dagar. Äggen är gräddvita med ljust brunröda fläckar och ca 15 mm långa och 11 mm breda. Hanen matar honan under ruvningstiden. Ungarna stannar i boet i 18-21 dagar och matas därefter av föräldrarna ytterligare en tid.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.