Får var, troligtvis tillsammans med getter, de första djuren som började hållas som boskap av människor. Det skedde troligtvis för 9000 – 11000 år sedan. Då höll man får främst för mjölken och köttets skull. Först flera tusen år senare hade man avlat fram får som såg ut som de som lever i dag och då började man också att använda sig av ullen. Anfadern till får anses vara mufflon.
Utseende och föda
Vilda fårarter når en kroppslängd mellan 1,2 och 1,8 meter. Mankhöjden är mellan 65 och 125 centimeter och vikten mellan 20 och 200 kilogram. Hannar är betydligt större än honor. Pälsens färg varierar mellan vitaktig och mörkbrun och byts ofta under årets lopp. Bland vildfår har både hanen och honan horn, men honans är betydligt mindre.
Läs om Mufflon
Får är idisslare och lever av olika sorters gräs, örter och i vissa fall även av löv.
Förekomst
Vildfåren i Europa dog ut för cirka 3 000 år sedan på grund av hård jakt och domesticering. De finns dock kvar i i östra Asiensamt, Nordamerika och Nordafrika.
Levnadssätt
Får är vanligtvis dagaktiva. Honor lever tillsammans med ungarna i egna grupper som ibland slår sig ihop till större flockar. Hannarna (baggarna) lever i egna grupper med hierarkisk ordning där oftast hannen med de största hornen är ledare. Hannar och honor möts enbart vi själva parningsperioden.
Läs om Get
Fortplantning
Honor blir könsmogna tidigast efter 10 månaders ålder, men de flesta honor har den första framgångsrika parningen när de är två eller tre år gamla. Hos unga hannar sker den första parningen sällan innan de är sju år gamla på grund av att de först måste uppnå en högre position i hierarkin.
Parningen sker för de flesta fårarter på höst eller tidig vinter. Dräktigheten varar i fem till nio månader, varefter honan (tackan) föder en till fem ungar (lamm). Lammen lär sig normalt att stå inom en timme efter födseln.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.