Göken är främst känd för att den lägger sina ägg i andra fåglars bo. är en medelstor, slank fågel med lång rundad stjärt och spetsiga vingar. Den är 32–36 centimeter lång. Honan är oftast något mindre än hanen. Vingspannet är mellan 54 och 60 centimeter och vikten upp till 160 gram. Den är en medelstor, slank fågel med lång rundad stjärt och spetsiga vingar. Den är 32–36 centimeter lång. Honan är oftast något mindre än hanen. Vingspannet är mellan 54 och 60 centimeter och vikten upp till 160 gram.
Göken är en flyttfågel som återfinns i nästan hela palearktis. Den förekommer i Europa, Nordafrika och större delen av Asien, Den når ända till Indien och Indokina. I Sverige förekommer göken spritt över hela landet och i olika miljöer, från löv- och tallskog till slätt, kust och fjällhed. Till södra Sverige anländer den i slutet av april eller början av maj. Flyttningen söderut påbörjas i augusti eller början av september.
Liksom övriga arter av samma släkte ruvar göken inte själv, utan överlåter sina ägg liksom ungarnas uppfödande åt andra fåglar, Vanligen lägger göken sitt ägg i bon av fåglar som är betydligt mindre än göken själv, till exempel hos sångare, fasaner, ljungpipare, ljungpipare, skator och kajor.
Den vuxna gökens föda utgörs av skalbaggar, och insektslarver, speciellt fjärilslarver. Göken räknas därför som en nyttig fågel, då flera av dessa fjärilslarver är skadedjur på skogen.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.