Misteln är mycket välkänd för sina många botaniska egendomligheter. Den sprids genom att fåglar äter bären och sedan lämnar sitt träck med fröna i, på det blivande värdträdets grenar. Misteln förekommer endast som en halvparasit på träd, vanligen på grenar och kvistar högt uppe i kronan. Den är i Sverige funnen på 20-talet olika värdträd arter t.ex. ek, hagtorn, vildapel, rönn, lönn och alm. Den växer som en tät rundad buske som syns bäst när trädet är avlövat. Misteln har nämligen vintergröna blad, något som uppfattats som magiskt av tidiga kulturer. I Norden är den mycket sällsynt och påträffas i lövskogsrika trakter i södra Skandinavien, till exempel i östligaste Småland, på Mälaröarna, i sydöstra Norge och i stora antal i och runt Västerås. Speciellt längs Johannisbergsvägen och Norrleden vid Stenby. Linné anträffar rikligt med mistel på Kinnekulle 1746 men redan på 1800-talet har den dött ut där. Sista misteln försvann från
Mistel växer oftast på lind i Sverige (78 % av över 20.000 undersökta mistlar i Sverige). I mellersta Europa är den vanligare och har iakttagits på nära nog vilket slags träd som helst, även barrträd. Att misteln är en snyltväxt framgår av att dess rot genomborrar trädets bark, med en syraetsande sugpropp, ett s.k haustorium. Detta tar flera år, då trädet aktivt kämpar emot, och skyndsamt förtjockar sin bark för att hindra parasiten. Om mistelgrodden tar sig igenom barken, (sker bara i ca 5 % av fallen) så tränger sig rötterna mellan barken och veden. Där sänks de likt änterhakar in i vedmassan. Misteln behöver dock bara vatten och salter från sitt värdträd. Den har så mycket klorofyll att dess egen fotosyntes fotosyntes räcker för dess energibehov. Den räknas därför till halvparasiterna. Den gynnas av ljus. Mistelns stamyta är tydligt grön och saknar korklager. Stammen behåller nämligen den tunna överhud som beklädde den under den första sommaren, i åratal. Mistelns utseende är vidare ganska säreget genom de upprepat parvisa, Y-formigt ställda grenarna, som utgår under varje blomställning och bär endast två motsatta blad per gren. Man kan då lätt åldersbestämma en mistel genom att räkna förgreningarna och sedan addera fem år för groningsprocessen. Här i ligger också det orimliga i att göra ”en pil av mistel.
Mistel växer oftast på lind i Sverige (78 % av över 20.000 undersökta mistlar i Sverige). I mellersta Europa är den vanligare och har iakttagits på nära nog vilket slags träd som helst, även barrträd. Att misteln är en snyltväxt framgår av att dess rot genomborrar trädets bark, med en syraetsande, sugpropp, ett s.k haustorium. Detta tar flera år, då trädet aktivt kämpar emot, och skyndsamt förtjockar sin bark för att hindra parasiten. Om mistelgrodden tar sig igenom barken, (sker bara i ca 5 % av fallen) så tränger sig rötterna mellan barken och veden. Där sänks de likt änterhakar in i vedmassan. Misteln behöver dock bara vatten och salter från sitt värdträd. Den har så mycket klorofyll att dess egen fotosynte räcker för dess energibehov. Den räknas därför till halvparasiterna. Den gynnas av ljus. Mistelns stamyta är tydligt grön och saknar korklager. Stammen behåller nämligen den tunna överhud som beklädde den under den första sommaren, i åratal. Mistelns utseende är vidare ganska säreget genom de upprepat parvisa, Y-formigt ställda grenarna, som utgår under varje blomställning och bär endast två motsatta blad per gren. Man kan då lätt åldersbestämma en mistel genom att räkna förgreningarna och sedan addera fem år för groningsprocessen. Här i ligger också det orimliga i att göra ”en pil av mistel”! Något som förekommer i den Nordiska gudasagan, i myten om dråpet på Asaguden Balder. Sagan har här velat pröva lyssnarens skarpsinne!
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.