är ett slidhorsdur som tillhör underfamiljen caprinae Djuret lever på den arktiska tundra framför allt på Grönland, Kanade och Alaska. Små flockar har inplanterats i Tajmyrin i Ryssland och i Dovrefjäll i Norge. En grupp på fem myskoxar från Dovrefjell vandrade 1971 in i Härjedalen varpå en svensk stam etablerades.
Myskoxen tillhör underfamiljen getdjur. Myskoxen är det sista av de stora istidsdjuren och utvecklades på hgplatåerna i Centralasien för några miljoner år sedan.
De enda svenska vilda myskoxarna finns i Härjedalens fjällvärld, cirka 10 kilometer väster om byn Tännäs. År 1971 begav sig fem av myskoxarna från Dovrefjell i Norge ut på vandring. Till slut kom de fram till sjön Rogen där de på dess norra sida etablerade en ny hemvist. Flocken bestod av en tjur, två kor och två kalvar. Under 1970- och 1980–talen växte hjorden till sig och var som mest 34 djur. Från senare delen av 1980-talet har antalet sakta men säkert minskat. I västra Härjedalen finns en flock om cirka sex djur (2013). År 2010 invigdes Myskoxcentrum i Tännäs, med sju inhägnade individer (2011). Under våren 2013 släpptes honan Idun från Myskoxcentrum ut till den svenska flocken som då bestod av sju individer. År 2017 bestod flocken av tio djur.
Myskoxen har en kort och robust kropp med ett kraftigt skulderparti. Hannen väger 300–400 kilogram[28], är 2,5 meter lång och cirka 1,45 meter i mankhöjd.
Honan väger 200–300 kg, är 2,30 meter lång och omkring 1,30 meter hög. Myskoxen är anpassad för att året runt leva i arktiskt klimat och trivs bara i områden där temperaturen mitt i högsommaren understiger +10 °C. Den klarar köldgrader ända ner till cirka -50 ° C, även i stark blåst tack vare ett tjockt fettskikt, men framförallt beroende på den 10 cm tjocka pälsen i två lager, ull närmast kroppen och upp till 70 cm långa stickelhr utanpå. Underullen, giviut, är starkare än fårull, har åtta gånger högre värmeisoleringsförmåga och är finare än kashmir Både kor och tjurar bär horn. Ungdjuren har hornbasen täckt av hår, medan äldre djur har en kraftig ”mittbena” – en djup, hårlös ränna som delar hornen. Bägge könen har sin horn nedåtriktade och används mot fiender och vid kamp under parningstiden.
Hovarna är breda och vasskantiga och används, liksom det tunga huvudet i sig, för att komma åt föda under snö och is på vintern. Hovarna används också för att hålla sig fast på klippor, då myskoxen är en oväntat vig och snabb klättrare.
Myskoxar skiljer sig från nötkreaturr genom att sakna dröglapp och att liksom får och getter ha mustach, och genom att ha enbart två spenar.
Myskoxar lever i hjordar. Om somrarna omfattar dessa fem till femton djur, om vintrarna omkring tjugo. Ibland bildar flera hjordar en stor grupp med upp till hundra individer. I motsats till renar vandrar myskoxar inte långt utan går dagligen cirka två kilometer och håller sig under vintern gärna inom snöfattiga karga områden där växtligheten ligger i dagen och där de slipper pulsa i djup snö. Ett dominant djur, hona eller hane, leder hjorden framåt. Mellan sommar- och vinterrevir är det bara några kilometer. I Norge stannar myskoxar alltid i samma område. Födan består enbart av växter som bärris, gräs, kvistar från bland annat videsläktet och starr som de skrapar fram under snön, eller hittar på renblåsta, snöfria barfläckar. På sommaren söker de sig ner till fjällbjörkskogarna eller de fjällnära skogarna och äter vide, björk, kvanne, torta och liknande örter.
Myskoxar lever mycket socialt. De har ofta kroppskontakt med varandra och gör det mesta i tätt samspel. Ibland ser hjorden ut att vara ett enda djur med många huvuden. Mat- och vilotider inträffar samtidigt för hela hjorden. Vid flykt springer de skuldra vid skuldra.I områden med snö skrapar de fram sin föda som består av växtdelar som gräs och starr.
Myskoxar lever mycket socialt. De har ofta kroppskontakt med varandra och gör det mesta i tätt samspel. Ibland ser hjorden ut att vara ett enda djur med många huvuden. Mat- och vilotider inträffar samtidigt för hela hjorden. Vid flykt springer de skuldra vid skuldra.I områden med snö skrapar de fram sin föda som består av växtdelar som gräs och starr.
Myskoxens enda naturliga fiender, bortsett från människan, är brunbjörn, isbjörn och varg. Om en grupp myskoxar blir hotade av vargar flyr de först till en kulle med lite snö på. Sedan ställer de sig bredvid varandra i form av en hästsko med huvudet mot fienden. Är det många vargar, som oftast sprider sig runt gruppen, bildar de en sluten cirkel med alla ungdjur i mitten. Enskilda tjurar eller kor springer framåt och attackerar angriparen. Vargarna vågar bara angripa en myskoxe om denna uppträder ensam som vid ett utfall mot vargarna, men riskerar då att spetsas på myskoxens vassa horn. Om vargar hittar en lucka i cirkeln går de till attack där de i första hand är ute efter kalvarna på samma sätt som när vargflockar går till angrepp mot en grupp bisonoxar med kalvar.
Få myskoxar blir äldre än tjugo år. Oftast dör de på grund av näringsbrist när fettreserven i kroppen inte räcker över vintern. Andra djur blir underkylda eller drunkar när de går över isen på frusna vattendrag och isen spricker så att de faller i vattnet. Myskoxar blir offer för björnar, vargar och isbjörnar. eller dör på grund av skador som de fått under kamperna vid parningstiden. Livslängden i naturen går upp till 24 år.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.