Nötkreatur är klövdjur som domesticerats för att ge i huvudsak mjölk eller kött. I framförallt u-länder används de fortfarande också som dragdjur. Det finns över 1000 olika raser av nötkreatur.
Domesticering tros ha påbörjats för 10 500 år sedan i Turkiet och Irak. Nötkreatur brukar delas in i korthorniga (vanligast i Sverige), långhorniga och kulliga (hornlösa).
Läs om Myskoxe
Beteckningar
Ungen kallas kalv. Den ung honan kallas kviga, fram till första kalvningen, därefter ko. Man brukar också tala om dikor, som är kor som enbart ger di åt den egna kalven (oftast köttkor) och amkor som ger di även till andras kalvar (oftast mjölkkor) Hanen kallas tjur, medan en ung (yngre än två år) kastrerad tjur kallas stut och en äldre kastrerad tjur kallas oxe.
Kvigan blir könsmogen vid ett års ålder och efter parning är hon dräktig i ungefär nio månader (numera sker nästa all befruktning genom insemination). Kon blir åter brunstig relativ snabbt efter kalvningen och är fertil upp till 20-års. ålder. Redan på 1700-talet började man föra stambok över kor, dels för att inte blanda olika raser, dels för att undvika inavel.
Läs mera om svenska boskapsdjur Får
En normalstor svensk ko väger cirka 600 kilo, medan en tjur kan väga upp till 1600 kilo. I Sverige i dag är de flesta mjölkbesättningar av rasen Svensk låglandsboskap (SLB) eller Svensk rödbrokig boskap (SRB). För köttproduktion används mest den franska rasen Charolais.
Idisslare
Liksom alla oxdjur saknar nötboskap tänder i överkäken och äter enbart vegetabilisk föda. Man brukar säga att nötkreatur har fyra magar, de är i ordning från svalget, våmmen, nätmagen, bladmagen och löpmagen. I själva verket har nötkreatur bara en mage, löpmagen. De övriga ”magarna” är enbart utbuktningar på matstrupen.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.