Råkan är svart, med blå- och purpuraktig glans, i synnerhet på huvudet och halsen, vilkas fjäderbeklädnad är fin och silkeslik utan synliga fjäderspolar. På vuxna individer saknas näsborrsbefjädringen, och den blekt gula näbbasen även den fjäderlös. Dessa dräktdetaljer framträder i februari–maj under andra kalenderåret. Stjärten är mindre kilformad änkorpens. Till storleken är den bara lite mindre än en kråka med en längd på mellan 41 och 49 cm och med ett vingspann på 81 till 94 cm. Juvenila och halvvuxna fåglar är mycket lika svartkråkan men skiljs från denna främst genom sin spetsiga dolkformade näbb.
Näbben är spetsig, något nedåtböjd och smalare än kråkans. I flykten är råkan ganska lätt urskiljbar från svartkråkan på de något längre handfjädrarna. Dess flykt verkar lättare och vingslagen är något snabbare än svartkråkans. Könen skiljer sig varken i fjäderdräkt eller storlek.
På marken rör sig råkan bestämt gående eller hoppande fram, och i luften har den en kraftfull aktiv flykt med längre insprängda seglingssträckor.
Råkan påbörjar sin dagaktivitet mycket tidigt, ungefär en timme före soluppgången, och slutar mycket sent. Vid midvinter har den därmed åtta timmar till förfogande för födosök. Råkor är sällskapliga under hela året, häckar i delvis mycket stora kolonier och tillbringar natten gemensamt i sovträd. De har ett stort antal sociala beteenden. På våren utför de ofta flyglekar och tvära kast i luften. Ofta kan man iaktta lekar mellan gruppmedlemmarna, som att dyka och slå ned på föremål eller att gunga på en gren. Fågeln kan vid dessa tillfällen låta höra ett mycket ljudligt kraxande och skränande, som speciellt i stadsmiljö kan vara påfrestande för människor. Det finns en mångfald av beteendestrukturer hos paren och de andra kolonimedlemmarna vilka kan vara mycket differentierade. Paren hälsar varandra med en sorts paradgång, där vingarna är lätt upplyfta. Mycket ofta ansluter sig kajor mer sällan, till råkornas övervintringsflockar och kolonier. I städer där trutar är vanliga är det tydligt att råkan undviker konflikter med dessa fåglar. En samling blandade råkor och kajor som kalasar på något ätbart körs enkelt bort av en enda gråtrut eller havstrut. Överhuvudtaget uppvisar inte råkan ett ”ha-galet” beteende i något avseende.
Råkan är en så kallad obligat kolonihäckare, vilket innebär att råkparet alltid häckar i grupp med andra råkor. Dessa råkkolonier återfinns i skogsdungar eller parker och den häckar på upp till 2 000 meters höjd.
Råkan blir könsmogen vid slutet av sitt andra levnadsår. Den lever monogamt under häckningen. Under parningsleken förekommer social fjädervård, tiggande efter föda och långa spelropsduetter, då båda parter, oftast något avskilda från de andra, sitter bredvid varandra med brett utspärrad stjärt. Hanens och honans roller tycks bli befästa först under denna spelritual, då rollbeteendet åtminstone fram till början av spelet ofta växlar mellan könen. Bobygget påbörjas i början av mars, och det ofta stora boet byggs av både honan och hanen. Det byggs av grenar och kvistar som flätas samman till ett glest gallerverk och sedan fodras med strån, mossa, hår och liknande. Boet byggs ofta högt upp i en trädklyka i alléer och i parker eller i skogsdungar på åkrar. Bona ligger nära varandra, men ett avstånd på en meter underskrids sällan. Boplatser i byggnader, broar och liknande förekommer, liksom häckning på marken, men mycket sällsynt. Materialstöld inom kolonin samt mellan olika kolonier är vanlig.
Normal äggläggningstid förekommer vanligtvis mellan 1 och 15 april då honan lägger 4–5 ägg. Det finns observationer på upp till 9 ägg. Äggen har grågrön bottenfärg och är tätt prickade av bruna eller gråa ovala fläckar. Honan ruvar ensam äggen i 16 till 19 dygn under vilken tid hanen förser henne med föda. Under de första tio dagarna sköter hanen ensam utfodringsarbetet, därefter gör bägge partner det. De matar ungarna med uppstötta daggmaskarr,insektslarver och dylikt. Det tar ungarna mellan 29 och 33 dygn att bli flygfärdiga, men föräldrarna fortsätter att mata dem under en lång tid efter utflygningen. Ungfåglarna ansluter sig sedan till ungdomsgrupper och stryker omkring i de närmaste omgivningarna. I dessa grupper sker sedan efter ett år också parbildningen. Oftast förekommer endast en häckning per år; endast när en kull har gått förlorad sker andrahäckningar och i undantagsfall även tredjehäckningar.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.