Sjögurkan tillhör släktet tagghudingar. De saknar ett fullständigt hudskelett och har istället bara rester av ett sådant i form av små ankare eller skivor. Huden är däremot utrustad med kraftig muskulatur. Kroppens huvudaxel, som går genom mun och analöppning, är starkt förlängd och vid flyttningen parallell med underlaget och inte som hos andra tagghudingar lodrät mot detsamma. På detta sätt har en betydlig rubbning av den radiala symmetrien utbildats. Man kan skilja på en mer eller mindre platt buksida och en mera välvd, ofta mörkare ryggsida. Sugfötterna är ibland ordnade i fem radiala längsrader eller fördelade över hela kroppen. Hos några arter är endast buksidan utrustad med en sugskiva. Hos andra saknas sugfötter fullständigt. Omkring munöppningen finns en krans av tentakler , som är ihåliga och står i förbindelse med vattenkärlsystemet. Tarmkanalen är längre än huvudaxeln och bildar en stor slang. I ändtarmen mynnar en eller två så kallade vattenlungor. Dessa förgrenade säckar tjänstgör som andningsorgan. De andas alltså genom att dra in vatten genom anus och sedan pressa ut det. Ett flertal fiskaetrer och andra smådjur har även för vana att söka skydd inuti sjögurkan och parasitera på den
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
