Skägglav är en orangegul till guldgul bladlav som tillhör släktet ägglavarr. Den blir omkring 5 centimeter i diameter och växer på olika substrat, som bark, trä, sten och strandnära klippor. I Sverige är vägglaven vanlig över större delen av landet, med undantag av norra Lappland. Den växer gärna på aspar, laduväggar och kalksten (till exempel på kyrkor och murar i Skåne och på Gotland. Vägglaven trivs på näringsrika platser och hör till de lavar som ofta växer på utsidan av byggnader och på murar, eftersom sådana ytor ofta utsätts för näringsrikt damm från närliggande vägar eller åkrar.
Det i Sverige mest hotade arten av släktet är U. Ceratina, som ej setts sedan 1874.
U. glabrata, som bara är känd från en lokal i Uppland, där den ej återfunnits (obekräftade uppgifter finns från Värmland och Södermanland). Grenskägglav U. Cylindrica, är akut hotad. Den i Sverige sårbara arten långskägg, U. longissima, kan bli uppåt tio meter lång (är dock vanligen under en meter).
Skägglavar är känsliga för luftfroreningar.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.