Anakonda eller vattenboa är världens största orm. Det finns fyra arter och samtliga finns i Sydamerika. När man nämner anaconda avser man dock oftast den gröna anacondan som är världens största orm vad det gäller vikt, dock inte längd. Vikten kan uppgå till 227 kg och längden upp till 9 meter, men de flesta gröna anacondor är betydligt mindre. Honorna ör oftast betydligt större än hannarna.
Läs mer om ormar Världens giftigaste orm
Den gröna anakondan har en mörkbrun till grönaktig färg. Ovansidan är täckt med ett orreguljärt mönster av mörka fläckar, sidorna har rader av gulaktiga prickar med mörka konturer. Huvudet är smalt jämfört med kroppen, vanligtvis med en distinkt orangegul strimma med mörka konturer som sträcker sig upp till ögonen på varje sida. Ormen lever huvudsakligen i träsk, kärr och långsamt rinnande strömmar Den gröna anakondan simmar mycket bra och kan vara under vattnet i upp till 10 minuter. Den rör sig mycket lättare och smidigare i vatten än på land.
Liksom andra arter av boaomar kramar den ihjäl sitt byte och sväljer det sedan helt. För en fullvuxen grön anaconda består födan av tapirer, hjortdjur, kapybaror och kajmaner. Unga anakondor äter mestadels fiskar, fåglar och mindre däggdjur och reptiler.
Läs mer om ormar Huggorm
Den gröna anakondan föder levande ungar. De är vid födseln cirka 75 centimeter långa och väger upp till 275 gram.
Kuriosa
Det finns ett otal berättelser där den gröna anakondan har ett överdrivet rykte som en aktiv människoätare, men i själva verket är oprovocerade attacker mot människor sällsynta. Den första spelfilmen om ormen hette Anaconda och kom ut 1997. Den andra, Anacondas, släpptes 2004. Filmen utspelar sig på Borneo där det inte finns anakondor.
I Disneys action-version av Djungelboken beskrivs ormen Kaa som en anakonda. I boken som filmen bygger på är dock Kaa en nätpyton. Dessutom är handlingen i både bok och film förlagd till Indien där det inte finns anakondor.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.