Komodovaranen finns bara på ett par öar i Indonesien. Den kan bli upp till 3 meter lång och väga 70 kg. Den livnär sig på kött både från as och från fångade byten. Komodovaranen har en mycket långsam ämnesomsättning. Om bytet varit av någorlunda storlek klarar den sig på att äta en gång i månaden.
Under tungan har komodovaranen ett ”rör” som står i direkt förbindelse med lungorna. Detta för att den inte skall kvävas under den relativt långa tid det tar att svälja bytet.
Läs om Alligator
Varanen kan inte lukta sig fram till ett byte med hjälp av näshålorna i stället använder den sin kluvna tunga för att uppfatta dofter och med den kan den uppfatta doften av ett dött eller döende djur på nästan en mils avstånd. I dagsljus ser den cirka 300 meter, men mörkerseendet är dåligt då ögat enbart har tappar.
Komodovaranen kan varken suga eller lapa i sig vatten. I stället tar den en munfull vatten och böjer sedan huvudet bakåt för att få ner vattnet.
Komodovaranen kan som ung klättra i träd och gör det också. Det är deras skydd mot rovdjur, men även mot vuxna komodovaraner då dessa är kannibaler. Komodovaranen kan ställa sig upp på bakbenen med stöd av svansen för att nå ett byte på hög höjd. På land kan den röra sig i upp till 23 kilometer i timmen och i vatten dyka ner till 4,5 meters djup.
Giftig
Komodovaranen anfaller normalt bakifrån och hugger sedan offret i halsen.
I munhålan har komodovaranen 57 olika bakterier. Vid bett tränger dessa in i såren och orsakar blodförgiftning. Dessutom har den sex giftkörtlar på varje sida av underkäken. Körtlarna producerar ett ormliknande gift som gör att blodet inte koagulerar.
Läs om Var du inte skall bada
Fortplantning
Parning äger rum mellan maj och augusti, och äggen läggs i september. Honan lägger en kull som består av ett tjugotal ägg som ruvas i 7–8 månader. Men honan kan även lägga livsdugliga ägg utan att bli befruktad av en hane.
Människan
Det händer att komodovaranen anfaller människor. Det handlar i sådan fall om barn.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.