Låt oss börja med att tala om att det är förbjudet att bryta kvistar och plocka kottar från levande gran utan markägarens tillstånd.
Man bör också vara medveten om att granplantor doppas i insektsgift för att bättre motstå skadeangrepp.
Så över till frågan om man kan äta gran. Javisst, i alla fall delar av den. Vi är dessutom ganska säkra på att du redan gjort det. Vanilla som smakar som vanilj och används i många bakverk, används ofta som ett billigare alternativ till vanilj och det utvinns bland annat ur rötgran.
De övriga delar av gran som går att äta är barr och frön.
Granbarr
På granbarr kan man koka ett gott te. Unga skott ger ett behagligare, mildare te, medan äldre barr ger en mer besk och skogig smak. Granbarr kan också användas i matlagning. På till exempel Landleys kök
Landleys kök hittar du bland annat ett recept på grillad kyckling med granskott.
Grankottar
Ja, det skulle vara möjligt att Grankottsfrön, antingen som de är eller nermalda till mjöl, men det är inte mödan värt. Det kostar betydligt mer energi än det ger. Dessutom, kottarna utvecklas från de röda honblommorna som sitter längst ut på grenarna och det tar ungefär ett år från det att blomman befruktas till att kotten släpper fröna. Dock blommar inte granen varje år utan det inträffar när vädret är extra gynnsamt, mellan vart tredje till vart tionde år. De år som granen producerar kottar kallas för kottår. Slutligen, beträffande att äta granfrö, det går åt cirka 150 liter grankottar för att få ihop ett kilo granfrö. Men har man rätt att plocka grankottar kan det vara lönsamt, skogsförädlings företag använder frön för att ta fram nya granplantor och betalar upp till 75 kronor kilot för grankottar.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.