Nymfparakiten är en av våra populäraste burfåglar. Nymfparakit är en kakadua, det vill säga en papegoja och kallas också för nymfkakadua. Det är också det oficiellt godkända namnet i Sverige sedan 2019. I vilt tillstånd lever den i Australiens inlandsområden. En fullvuxen nymfparakit blir cirka 33 cm, varav stjärten utgör hälften. En nymfparakit skiljer sig från andra paegojarter främst genom sin upprätta fjäderkam på huvudet. Åldersmässigt blir nymfparakiten normalt 10 – 15 år, men det finns de som uppnått en ålder av 35 år.
Färg
I vilt tillstånd har den vuxna hannen en gul ansiktsmask och tydliga röda kindfläckar medan honan har en gråare ansiktston och inte lika tydliga kindfläckar. Den vuxna hannens stjärfjädrar är enfärgade, medan honans är tvärrandiga. Innan fortplantningsmognad har uppnåtts har både hannar och honor tvärrandiga stjärtfjädrar.
Bland burfåglar finns det flera olika framavlade färgkombinationer och där syns inte könsskillnaden lika tydligt.
Föda
I vilt tillstånd utgör huvudfödan av fröer från gräs och örter. Som burfåglar brukar de ges olika fröblandningar bestående av till exempel havre, hirs, hampfrö, vete och färgtistel. En del föredrar att mata med pellets.
Häckning
Nymfparakiten blir könsmogen mellan 4 till 15 månaders ålder, men skall inte paras före ett års ålder. Efter parning lägger honan 4 -7 vita ägg.
Bur
I Sverige är det jordbruksverket som beslutar om minsta burstorlek för djur. För en fullvuxen Nymfparakit gäller att minimimåtten skall vara 70x120x80 (ensam fågel). Gallret eller nätet runt buren skall tillåta att fågeln kan titta ut, men inte vara så glest att den kan sticka ut huvudet då detta innebär risk för att den fastnar. En bur med rätt mått och avsedd för undulater eller parakiter är lämplig. Taket bör vara plant. Ett så kallat kupoltak gör det svårt för fågeln att utnyttja det området.
Inredningen skall bestå av ett bottenlager bestående av alspån eller burströ. vatten- och matskålar. Det finns två typer av matskålar stående eller hängande. Välj gärna en hängande för vatten då det minskar risk för att frön och annat hamnar i vattnet. Glöm inte att byta ut vattnet med jämna mellanrum. Beroende på hur du utfodrar din fågel bör det finnas flera matskålar. En för frö, en för frukt och en för pellets. Buren skall vara utrustad med flera sittpinnar. Gör gärna egna sittpinnar av asp- eller rönn-kvistar. Största diameter cirka 30 mm. Behåll barken, fåglarna gillar att sitta och slita av barken. Spola först av grenarna med kokande vatten för att få bort eventuella föroreningar. Kapa till lagom längd och snitta dem i ändarna så de kan pressas fast mellan burens stänger.
Rep och/eller gunga. Fåglar gillar att sitta och gunga. Bjällra att leka med. Kalksten och eller snäckskal för att fågeln skall kunna få i sig den kalk den behöver. Med detta sagt, Överbelamra inte buren med saker. Fågeln skall ha plats för att flyga också.
Buren bör inte placeras vid ett fönster då ljus och värme kan störa fågelns välbefinnande. Placera buren centralt så den vänjer sig vid människor och inte känner sig så ensam. Placera den mot en vägg eller två. Det får fågeln att känna sig tryggare.
Beteende
Iaktag din fågels huvudtofs och läten för att förstå hur den mår och vad den vill. Vi börjar med huvudtofsen.
Är den bakåtlutad nästan vågrät känner sig fågeln lugn.
Är den mjukt upprätt och lätt framåtlutad, visar det på aktivitet och intresse. Den är nyfiken på vad som händer i eller utanför buren.
Tofsen är upprättstående och framåtlutad (kan vara svårt att skilja från förregående). Fågeln är upprörd eller irriterad.
Tofsen ligger slickad mot huvudet. Fågeln är arg eller rädd. Har den också näbben öppen och framför läten, bered dig på ett bett om du sticker in handen till den.
Klickande med tungan. Den talar om att den är snäll.
Klickande med näbben. Varningssignal. Jag kommer att anfalla med näbbar och klor.
En fågel kan också visa att den vill vara ensam genom att hoppa undan om du för in handen i buren.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.