De högsta bergen i Sverige ligger alla i de norra delarna av landet och att Kebnekaise är högst vet väl de flesta. Hur ser då listan ut? Lite olika och det beror på att två saker ofta blandas ihop. Sveriges högsta punkt och Sveriges högsta berg. I det förstnämnda fallet får man ett varierande svar eftersom det blir beroende av toppglaciärer och hur mycket den smält eller vuxit. Därför väljer vi här att redovisa dem efter fast berggrund.
1. Kebnekaises nordtopp, 2 096,8 meter över havet
Kebenekaise ligger i Kiruna kommun i Norrbotten.
Nordtoppen kräver klätterutrustning och kunskap om klättring för en säker bestigning. Huvudvägen är längs kammen från Sydtoppen, som är smal och har branta sidor.
2. Sarektjåkkå stortoppen, 2 089 meter över havet
Sarektjåkkå ligger Sareks nationalpark i Jokkmokks kommun i Lappland. Sarektjåkkos högsta topp bestegs första gången av kartografen Gustaf Wilhelm Bucht 1879. 1889 bestegs toppen av fransmannen Charles Robot, som även var den första att bestiga Kebnekaises sydtopp.
Läs om Sveriges största sjöar
3. Kaskasatjåkka, 2076 meter över havet
Kaskasatjåkka ligger några mil norr om Kebnekaise i Kiruna kommun i Norrbotten. Kaskasatjåkka bestegs första gången av kartografen Gustaf Wilhelm Bucht.
4. Kebnekaises sydtopp, 2060 meter över havet
Kebenekaise ligger i Kiruna kommun i Norrbotten.
Om man i stället räknar efter Sveriges högsta punkt ligger dock sydtoppen etta på grund av att den har en toppglaciär som är cirka 40 meter hög
Kebnekaises sydtopp bestegs första gången av Charles Robot 1883. Den första svenska expeditionen till sydtoppen leddes av Johan Alfred Björling 1889 (man visste inte då att sydtoppen bestigits redan sex år tidigare).
Läs om Sveriges största älvar
5. Sarektjåkka nordtopp, 2056 m över havet
Sarektjåkkå ligger Sareks nationalpark i Jokkmokks kommun i Lappland.
Sarektjåkka är Sareks största bergsmassiv och här finns fyra toppar över 2000 meter.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.