Kapybara, eller vattensvin som den också kallas är världens största gnagare. Den kan bli upp till 130 centimeter och nå en vikt av 61 kilogram. Pälsen är lång och grov men vid vissa ställen så gles att huden blir synlig. Färgen varierar mellan rödbrun och grå på ovansidan, buken är gulaktig till brun. En del har svarta fläckar på huvud och ben. Som hos flera andra vattendjur ligger öronen, ögonen och näsborrarna högt uppe i ansiktet. På så sätt behöver de bara lyfta en liten del av huvudet över vattenytan för att iaktta omgivningen. Dess levnadsstil påminner mycket om flodhästen, men dess närmsta släkting är hamstern. Kapybara förekommer i stora delar av Sydamerikas slättland samt i angränsande regioner av Centralamerika.
Arten är främst aktiv under skymningen och gryningen. Den varmaste delen av dagen tillbringar den i pölar med slam eller lågt vatten. På natten sover den gömd i den täta vegetationen, den gräver inga bon.
Kapybaran lever i olika områden men ställer vissa krav på levnadsområdet. De behöver alltid sjöar, dammar, träskmarker, floder eller träsk i närheten. Dessutom behöver de fast mark som viloplats, företrädesvis med tät vegetation för att gömma sig. De vandrar gärna till savanner med gräs. Täta populationer finns främst i stora våta områden. Kapybaran finns huvudsakligen i låglandet men förekommer upp till 1 300 meter över havet. Den tillbringar mycket tid i vatten och är en utmärkt simmare och dykare som kan vara under vattnet i 5 minuter. Vid fara söker den vanligen skydd i vattnet men den är även bra på att springa. När kapybaran simmar är bara ögonen och nosens spets synlig ovanpå vattenytan. Djupa ställen används huvudsakligen som skyddsplatser. När ingen fara upplevs vistas den vanligen i grunda vattenansamlingar och på land.
Kapybaran räknas inte till de hotade arterna. Den jagas för köttets och hudens skull. Den används även inom jordbruksnäringen där den anses som ett bra komplement till boskap och föds upp för det goda köttets skull. Den slaktas särskilt innan fastetiden varje år, enligt en lokal regel, räknas ett vattenlevande djur som fisk och får därmed ätas under fastan.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.