Dårgräsfjärilen har en vingbredd på 43 till 50 millimeter. På ovansidan har vingarna en gråbrun grundfärg, med en rad av ögonfläckar på den yttre hälften. Dessa är gulaktiga i kanterna och svartbruna i mitten. Undersidan av vingarna har en ljusare grundfärg med ögonfläckar som liknar ovansidans, förutom att de i mitten har en liten vit prick.
Flera underarter med variationer i utseendet finns. I Sverige bland annat arterna Lopinga achine suecia på fastlandet och Lopinga lambringi på Gotland. Dårgräsfjärilen finns i centrala Europa, från Frankrike och österut till Ryssland , Sibirien, centrala Asien, Japan. Dess förekomst inom större delen av detta område är dock inte sammanhängande, utan begränsad till särskilda platser. I Sverige har den hittats i Skåne och Östergtland, samt på Gotland.
I Sverige är dårgräsfjärilen klassad som missgynnad. Det största hotet mot arten är igenväxning av dess habitat genom granplantering. Dårgräsfjärilen är hotad också på andra håll i Europa och finns upptagen på rödlistan i 17 länder.
Dårgräsfjärilen finns även med på Bernkonventionens lista över starkt hotade arter i Europa och den omfattas också av bilaga 4 i Eu:s habitatdirektiv.
Dårgräsfjärilens habitat är öppna lövskogar. Med träd som ek och hassel, al, ask, och bok. Den kan också leva i öppna barrskogar, som fjärilarna på Gotland som finns i ängstallskogarättning där det det finns gott om lundstarr, eftersom detta är den främsta värdväxten för larven. Även lumdskaftning och strustarr har observerats som värdväxt.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.