Japansk spets är en populär sällskapshund då den trivs bra ihop med både andra djur och barn. Den är dessutom pigg , livlig och arbetsvillig samt har stor lojalitet och familjekänsla. Den kan tränas till att delta i hundsport och är särskilt lämpad för lydnad och agility, men hur japansk är den egentligen?
Ursprunget är inte helt fastställt. Den japanska spetsen är en av åtta japanska spetsraser men ses inte som en ursprunglig japansk hund då den är ett resultat av modern tids avel. Rasen avlades fram som vacker sällskapshund för mer välbeställda japaner. Som jakthund harden inte mycket att erbjuda, den är i stort sett ointresserad av jakt. Tysk vit spets och europeiska dvärgspetsar med flera Europeiska och amerikanska raser återfinns i dess bakgrund. Man avlade på de minsta av hundarna. Redan i början av 1900-talet visades japansk spets upp på utställningar, men det tog fram till 1948 innan den fastställdes som en rasstandard och erkändes av den japanska kennelklubben.
Utseende
En japansk spets har ett typiskt spetsutseende; tjock päls, rävliknande ansikte, trekantiga ögon och en yvig svans som rullar upp sig över ryggen. En fullvuxen japansk spets är 30–37 cm i mankhöjd och väger 5–6 kg.
Läs mer om hundar Världens minsta hund
Beteende
En japansk spets är tillgiven och lojal sin människofamilj, men kan inledningsvis vara något reserverad mot främlingar, Den är vaken och livlig och njuter av att hålla ett öga på sitt revir och skäller för att uppmärksamma om något ovanligt inträffar där. Den är normalt en frisk ras som behöver cirka en timmas motion per dag. Den kan som andra små hundraser drabbas av lösa knäleder.
Som alla små hundraser har den japanska spetsen en snabb matsmältning och behöver därför äta lite och ofta.
Pälsvård
Den mjuka underullen är mycket tjock och de långa täckhåren kring hals, nacke och skuldror bildar en man. Svansen är väl täckt. Pälsen bör borstas varannan dag för att hållas fri från tovor, men daglig pälsvård krävs när hunden fäller.
Rasklubbar
I Sverige finns två rasklubbar för japansk spets. JSK och
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för “blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem “äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
