Enen är en vintergrön barrväxt. Enen är allmänt spridd över norra halvklotet norra halvklotet. I takt med inlandsisens avsmältning kom den in från Danmark ungefär samtidigt som asp och björk . Den är köldtålig och dess utbredning har inte begränsats av klimatskäl i Sverige. Enen är Smålands landskapsträd.
Enen är tvåbyggare vilket betyder att individerna är honliga eller hanliga. Barren sitter i kransar om tre och honkottarna har tre fröfjäll. Det som i dagligt tal kalla enbär är egentligen ett slags bärkottar. Efter pollineringen utvecklas fröfjällen till ett köttigt bärlikt hölje kring de tre fröna. Enbärens frön mognar först under tredje året. Hankottarna består av pollensäckar som torkar och faller av kort efter det att pollenkornen spritts med vinden på våren.
Enen är mycket vanlig i Norden och finns i hela den norra tempererade zonen. Enen är oftast busklik till följd av att kronstammen är låg och nedsänkt i och barrmylla. Nästan alltid kan man dock längst nere urskilja en kort kronstam, som uppbär kronan. Enen är därför oftast ett buskträd. Inte sällan blir enen dock ett högstammigt träd av ungefär fyra till åtta meter, men kan nå en höjd av ända upp till femton meter, och har då oftast tät, eller kägelformig krona. De renaste enbestånden ser man på magra, stenbundna backar mellan de odlade fälten, eftersom uthuggning och avbetning där har utrotat lövskogen. Vissa delar av fjällhedarna är också översållade med små enar, som antagit dynform eller spaljéform.
En inventering i Jämland har visat att enen på 1950-talet nådde 1 300 m höjd, men 2008 hade den inte krupit högre, ända till 1 405 m. Oberoende undersökningar i Alperna, Pyreénerna och Jurabergen Jurabergen och Uralbergen har visat samma tendenser. Orsaken antas vara beroende av den period av global uppvärmning som jorden nu är inne i.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
