Björnbär är ett samlingsnamn på flera arter inom familjen björnbär . Den vanligaste är Björnbärskomplexet består av ett stort antal arter underarter och former, som hör till de mest svårskilda i vår flora. Odlade sorter är dessutom ofta hybrider av olika arter. De kallas ibland även svarthallon (jämför blåhallon, (även kallade salmbär) och bjrnhallon (ej att förväxla med boysenbär.. Alla arter har taggiga, 2-åriga stammar, som växer i mer eller mindre vågräta bågar eller liggande på marken, på murar, på kringstående buskar och så vidare. Första året är en sådan buskstam en oförgrenad nystam (jämfö nypon) med strödda, femfingrade blad; andra året blir den huvudstam för en mängd sidoskott med blommor, och förtorkar sedan frukten mognat. Blommorna har höga värden av pollen och nektar, och besöks av många pollinerandnsekter[1]. Hos flera arter böjer sig denna bågformiga stam med spetsen ned mot marken, borrar sig in där och fäster sig med kniprötter. Denna buskstams utseende (särskilt som nystam första året), dess taggbeväpning, tvärsnittets form m.m., avger en del av kännetecknen för ifrågavarande arter. I någon mån kan man skilja arterna även på bladen, blommorna och frukterna. Alla arter har taggiga, 2-åriga stammar, som växer i mer eller mindre vågräta bågar eller liggande på marken, på murar, på kringstående buskar och så vidare. Första året är en sådan buskstam en oförgrenad nystam (jämför nypon) med strödda, femfingrade blad; andra året blir den huvudstam för en mängd sidoskott med blommor, och förtorkar sedan frukten mognat. Blommorna har höga värden av pollen och nektar, och besöks av många pollinerande insekter[. Björnbärsarterna växer på torra, varma, helst solöppna lokaler och behöver i regel ett milt och jämnt klimat. De är därför allmännast i kusttrakterna i maritimt klimat. På Skaninaviska
halvön förekommer vilt växande björnbär framförallt i Sveriges sydligaste landskap och i kustlandskapen vid Kattgat ochSkagerack, samt därefter spridda längs Norges västkust åtminstone upp till Sogn. Vid Östersjökusten påträffas hithörande arter sällan nordligare än vid Stockholms till de allmännare i Sveriges östra del hör Rubus (även på Åland. Även sötbjärnbär har jämförelsevis stor utbredning i Sverige och Norge. Till de mest härdiga arterna hör sammetsbjrnbärr, Nemorosus även kallat sibiriskt björnbär, som kan växa upp till odlingszon 6.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för “blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem “äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
