Kokoskrabban är världens största landlevande leddjur. Den är också ett av de få kräftdjur som kan klättra i träd. Den finns på flera öar i Indiska Oceanen och Stilla Havet. På Julön beräknas det finnas mer än en miljon kokoskrabbor.
Läs mera om krabbor Krabba
Kokoskrabbor parar sig på land under sommaren. Honorna lägger därefter 50 000 – 150 000 ägg i havet, äggen kläcks omedelbart och kokoskrabban lever som havsdjur tills den är omkring en månad gammal, då den mister sin förmåga att andas under vattenytan och beger sig upp på land. Vid två till tre års ålder gör den sig av med sitt skyddande skal. Vid runt sju års ålder, blir den könsmogen. En kokoskrabba kan bli upp till 50 år. Kroppslängden är upp till 40 centimeter och totallängden, med benen utsträckta, cirka en meter. Vikten är upp till fem kilo. Kokoskrabban är till störstadel nattaktiv.
Krabban lever främst av kokosnötter vars skal de krossar med klorna, men även av andra växtdelar, samt as och mindre djur som inte hinner undan
Läs mera om krabbor Världen största krabba
På finare restauranger i Asien anses kokoskrabbans kött som en delikatess, vilket fått vissa öar där krabban lever att sätta upp regler som begränsar exporten av framförallt öggbärande honor.
Kuriosa
Många av de personer som lever på öarna där det finns kokoskrabbor hävdar att krabborna är tjuaktiga och stjäl allt de kan komma åt. Det har gett upphov till att kraborna ibland kallas rövarkrabbor.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för “blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem “äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
