Krabba

Det finns flera olika arter av krabbor. Det finns krabbor som bara är några millimeter stor upp till den japanska spindelkrabban som med utsträckta ben har ett spann av upp till 3,7 meter. Det finns krabbor som lever i saltvatten, bräckt vatten och i sötvatten och också helt landlevande krabbor. I den här artikeln beskriver vi den art av krabba som finns bland annat på svenska västkusten och som anses vara en delikatess på middagsbordet.

Läs om Hummer

Krabban är ett tiobenat kräftdjur där de två främsta benen är försedda med gripklor. De flesta krabbarter rör sig i sidled. På grund av benens konstruktion är det det effektivaste sättet för dem att förflytta sig på. Krabbor har som alla andra tiofotade kräftdjur ett så kallat exoskelett, skalet, som har till uppgift dels att skydda mjukdelarna, dels att stödja dem.

Krabban, eller krabbbtaska (tillägget taska har den fått för att den liknar äldre tiders patrontaska, patronväska) som den också kallas i det här fallet är brunröd på ovansidan och gulvit på undersidan. Livsmiljön är steniga och klippiga bottnar ner till 50 meters djup och från Nordnorge till Medelhavet. Hannarna är relativt bofasta, medan honorna kan röra sig inom ett område av tio mils storlek. Krabbor är allätare, blandning av vegetabiliska och animaliska ämnen gör att många krabbor växer fort.  I magen har krabban tre ”tänder” som hjälper till att krossa födan.

Läs om Sköldpaddor

Fortplantning

Krabborna parar sig under sommaren. Honorna vandrar mot strömmen för lek. Antagligen finns det speciella lekområden för krabba, men det saknas bekräftade uppgifter om detta. Honan sparar spermierna och äggen läggs först på hösten året efter parningen, men honan kan vänta med detta i flera år. Tiden före, under och efter äggläggningen äter honan inget. Perioden utan mat kan vara sex till åtta månader.

Krabba och människor

Som nämnts anses krabbkött vara en delikatess. Det kommersiella fisket efter krabba i Sverige är dock ganska lågt. De flesta krabbor som säljs i mataffärer i Sverige är fångade utanför Norges eller Irlands kuster och säljs i huvudsak antingen kokta eller frysta. Svenska burfångade kräftor är i matbutikerna markerade med en grön etikett, medan övriga är märkta med en gul etikett.