Myskoxen är ett lurvigt hovdjur från Arktis som överlevde istiden och i dag lever vilt i Kanada, på Grönland och på några platser dit den flyttats av människan. Den är närmare släkt med får och getter än med kor. I Sverige finns bara en enda vild flock, ungefär elva djur i västra Härjedalen, och den härstammar från fem myskoxar som vandrade över gränsen från norska Dovrefjell 1971.
Uppdaterad 13 oktober 2026. Artikeln är omskriven och utökad med den svenska flockens aktuella storlek, var man kan se myskoxar och hur nära man kan gå.
Fakta om myskoxen
| Vetenskapligt namn | Ovibos moschatus |
|---|---|
| Familj | Slidhornsdjur, underfamiljen getdjur (Caprinae) |
| Kroppslängd | Hanar 2–2,5 meter, honor 1,35–2 meter |
| Mankhöjd | 1,1–1,5 meter |
| Vikt | Hanar 300–400 kg, honor 200–300 kg |
| Föda | Gräs, starr, videkvistar, ris, örter, lavar och mossor |
| Livslängd | Oftast 12–20 år |
| Naturlig utbredning | Norra Kanada och Grönland |
| Inplanterad | Alaska, Ryssland (bland annat Tajmyrhalvön och Wrangelön), Norge (Dovrefjell) |
| I Sverige | En vild flock på ungefär elva djur i västra Härjedalen (2025) |
| Hotstatus globalt (IUCN) | Livskraftig (LC) |
| Svenska rödlistan | Bedöms inte, eftersom stammen kommer från inplanterade djur |
Vad är en myskoxe för slags djur?
Myskoxen är ett slidhornsdjur i underfamiljen getdjur, samma grupp som får och getter. Den liknar en liten lurvig bisonoxe men är byggd för ett helt annat liv: kort och kraftig kropp, korta ben, ett tungt huvud och en päls som når nästan ända ner till marken.
Arten är en kvarleva från istiden. Då fanns myskoxar över stora delar av Europa och norra Asien, men jakt och ett varmare klimat trängde undan dem tills bara bestånden i Nordamerika och på Grönland fanns kvar.
Namnet kommer från den myskliknande lukt som tjurarna sprider under brunsten. Både kor och tjurar bär horn som böjer sig nedåt längs huvudet och sedan uppåt i spetsen. Hos gamla tjurar växer hornbaserna ihop till en bred sköld över pannan, som används när två tjurar drabbar samman under parningstiden.
Hur klarar myskoxen kylan?
Pälsen har två lager. Ytterst sitter långa stickelhår som hänger nästan ner till marken, och närmast kroppen en tät underull som kallas qiviut. Ullen räknas som finare än kashmir och isolerar betydligt bättre än fårull. Tillsammans med ett fettlager håller pälsen myskoxen varm i sträng kyla och hård vind.
Sommarvärme klarar den sämre. Myskoxen trivs bara i områden där temperaturen mitt i högsommaren ligger under +10 °C, och det är en av anledningarna till att den inte sprider sig söderut. På vintern skrapar den fram mat under snön med de breda hovarna och huvudet, och söker sig gärna till blåsiga höjder där snötäcket är tunt.
Var finns det myskoxar i Sverige?
De enda vilda myskoxarna i Sverige lever i fjällen i västra Härjedalen, i området mellan Tännäs och Tänndalen och runt sjön Rogen nära norska gränsen. Flocken rör sig över gränsen och betar ibland på den norska sidan under sommaren.
Historien började 1971. Då lämnade fem myskoxar Dovrefjell i Norge och vandrade österut: en tjur, två kor och två kalvar. De stannade på norra sidan av Rogen och bildade en egen flock, som under 1970- och 1980-talen växte till som mest 34 djur. Sedan krympte den, och 2013 fanns bara omkring sex myskoxar kvar.
Vid inventeringen 2024 hittades åtta djur: tre tjurar, tre kor, en fjolårskalv och en årskalv. Efter rapporten har ytterligare två kalvar och ett vuxet djur setts, och i maj 2025 uppskattades flocken till ungefär elva djur, enligt Natursidan och Sveriges Radio P4 Jämtland. Tre kor och en stam som bygger på fem djur gör inavel till ett problem. Forskningsnätverket Projekt Myskoxe 2030 undersöker därför bland annat genetiken, parasiterna och om myskoxarna konkurrerar med renarna om maten.
Var kan man se myskoxar?
Det säkraste sättet i Sverige är att besöka Myskoxcentrum i Tännäs i Härjedalen. Centret öppnade 2010 och har ett stort hägn i fjällmiljö på omkring 800 meters höjd, sju kilometer från Tännäs. Där går guidade turer på 1–1,5 timme, och intäkterna går till forskning, avel och bevarande. I södra Sverige har Skånes Djurpark i Höör en flock myskoxar.
Vilda myskoxar ser du lättast i Dovrefjell-Sunndalsfjella nationalpark i Norge, där det lever omkring 200 djur. Det går tåg till Hjerkinn och Kongsvoll, och lokala guider ordnar myskoxsafarier. De norska myskoxarna kommer från Grönland. Tio djur släpptes ut på Dovrefjell 1932 men försvann under andra världskriget, och dagens stam kommer från 21 kalvar som sattes ut mellan 1947 och 1953.
Den svenska flocken är så liten att varje djur räknas, och vilda myskoxar i Härjedalen är lätta att störa. Ser du dem på fjället, håll avstånd och sprid inte var de befinner sig.
Är myskoxar farliga?
De kan bli det för den som går för nära. En myskoxe kan väga 400 kilo, springa i upp till 60 km/h och försvarar sig genom att gå till anfall. I Norge stångades en man ihjäl på Dovrefjell 1964, och i Alaska dödades en man av en myskoxe nära Nome i december 2022. Olyckorna är få, och de flesta som ser myskoxar i Dovrefjell gör det utan problem genom att hålla avståndet. Djuret brukar varna först genom att fnysa, stampa och svänga med huvudet.
Turister på Dovrefjell rekommenderas att hålla minst 200 meters avstånd. Lämna hunden hemma. Råkar du hamna nära en myskoxe: prata högt och backa lugnt därifrån. Spring inte mot den och försök aldrig gå förbi. Avståndet skyddar också djuren, eftersom varje störning kostar dem energi.
Hur lever myskoxar?
Myskoxar lever i flock och äter, vilar och flyr tillsammans, ofta tätt sida vid sida. På vintern samlas de gärna i större grupper än på sommaren. De vandrar kort, och sommar- och vinterbetet ligger sällan långt från varandra.
Myskoxens naturliga fiender är varg, brunbjörn och isbjörn. När flocken hotas ställer sig de vuxna djuren i en halvcirkel eller sluten ring med hornen utåt och kalvarna i mitten. Enskilda tjurar eller kor gör utfall mot angriparen och backar sedan in i ringen igen.
Hur förökar sig myskoxar?
Brunsten infaller på sensommaren, och då slåss tjurarna om honorna genom att rusa mot varandra och krocka med hornen. Honan är dräktig i åtta till nio månader och föder en enda kalv någon gång mellan april och juni. Kalven väger omkring 10–14 kilo när den föds, och mammorna är alltid äldre än två år.
De flesta myskoxar som dör av naturliga orsaker svälter. Räcker inte fettreserverna vintern ut, eller ligger snön för hårt för att gå att skrapa undan, klarar sig djuren inte. Andra drunknar när isen brister eller dör av skador från brunstslagsmålen.
Hur många myskoxar finns det i världen?
Omkring 170 000, enligt en sammanställning av alla kända bestånd som publicerades i tidskriften Ambio 2020. IUCN klassar arten som livskraftig. Alla bestånd går ändå inte bra. Banks Island i kanadensiska Arktis var länge världens största fäste, men vid inventeringen 2019 fanns där ungefär 11 000 vuxna djur, en tydlig minskning jämfört med tidigare räkningar.
I Alaska utrotades myskoxen under 1800-talet men återinfördes på ön Nunivak på 1930-talet och har sedan spridit sig. Ryssland har inplanterade bestånd på Tajmyrhalvön och Wrangelön, medan försök på Island och Svalbard misslyckades.
Är du nyfiken på andra stora växtätare från de norra delarna av världen? Läs om visenten, Europas tyngsta landdjur, eller om fåren, myskoxens avlägsna kusiner.
Vanliga frågor om myskoxar
Får man jaga myskoxe i Sverige?
Nej. Myskoxen har ingen jakttid i Sverige och är därför fredad. Enligt 33 § jaktförordningen är den dessutom statens vilt, vilket betyder att en myskoxe som hittas död eller dödas tillfaller staten.
Är myskoxen en oxe?
Nej. Myskoxen hör till getdjuren och saknar till exempel den hängande hudlapp under halsen som nötkreatur har. Kon har bara två spenar.
Hur snabbt kan en myskoxe springa?
En myskoxe når upp till ungefär 60 km/h på kortare sträckor. Den är också en förvånansvärt säker klättrare i brant och stenig terräng.
Vad är qiviut?
Det inuitiska namnet på myskoxens underull. Ullen fälls på våren och kan samlas in och spinnas till garn som är mycket lätt, mjukt och varmt.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.