Bläckfisk är en klass inom blötdjuren lever Bläckfiskar lever ett uteslutande marint liv och kännetecknas av en billateral kropssymetri. Ett stort huvud och en uppsättning muskulösa, sugkoppsförsedda bläckfiskarmar eller tentaklar. Klassen omfattar idag de två, endast avlägset besläktade underklasserna tvågälade bläckfiskar, som i princip omfattar alla bläckfiskar med mjuk kropp; och systergruppen fyrgälade bläckfiskar som vanligen har ett yttre skal som skydd. Det finns omkring 800 identifierade idag levande arter och en mängd kända utdöda.Bläckfiskar förekommer i alla världens hav. Ingen art klarar av att leva i sötvatten, men lollikunigula, som förekommer i Chesapake bay klarar av att delvis leva i. Bläckfiskar förekommer på de flesta djup i havet, från havsytan till havsbotten, och även i djuphavsgravar. Den ekologiska mångfalden inom gruppen är störst kring ekvatorn och minskar mot polerna.
Munnen hos bläckfiskar är i regel omgiven av 8 eller 10 armar, som är försedda med kraftiga sugskålar. Pärlbåtarna har dock upp till 90 tentakler och saknar sugskålar. Munnen har två hornartade käkar och kitintaggar, varför den ibland kallas näbb. Ögonen är högt utvecklade synorgan som påminner om ryggradsdjurens. En sida av bålen är omsluten av en mantel. En stor tvärspringa omedelbart bakom huvudet bildar en mantelhåla med två eller fyra gälar. Manteln är tjock och muskulös samt kan starkt sammandra sig. Vattnet i mantelhålan pressas ut genom ett kort och muskulöst rör. När vattnet utdrivs med kraft genom röret, förflyttas djuret bakåt.
Bläckfiskar har tre hjrtan Två gäl-hjärtan pumpar blod genom gälarna, medan det tredje pumpar blod genom kroppen. Bläckfiskblod innehåller det kopparrika proteinet hemocyanin för att transportera syre. Fastän det är mindre effektivt under normala förhållanden än det järnrika hemoglobinet hos ryggradsdjur, transporteras syre i hemocyanin effektivare under kalla förhållanden med lågt syretryck. Hemocyanin är upplöst i plasma istället för att transporteras i de röda blodkropparna och ger blodet en blåaktig färg.
Bläckfiskar har mycket väl utvecklad syn och ofta mycket stora ögon. De har även en rad andra sinnen, exempelvis ”statocyst” som kan känna av gravitation och flera kemiska känselorgan. Bläckfisken använder i hög grad sina armar för att undersöka sin omgivning.De flesta bläckfiskar har en rad olika hudkomponenter som interagerar med ljus på olika sätt. De kan omfatta iridoforer, leukoforer, kromatoforer och, hos vissa arter fotoforer. Kromatoforer är färgpigmentsceller som sväller och drar ihop sig vilket skapar färger och mönster som bläckfisken används för att förvirra, överraska eller skapa kanoflage. Vissa arter använder kemiska ljusskapande effekter, så kallad biolimicenss för att exempelvis lysa på sin egen skugga och på så sätt dölja sin närvaro. Biolumicens används även för att locka till sig byten, vid parning, för att skrämma predatorer eller för kommunikation mellan artfränder.
Hos flera arter finns i mantelhålan den så kallade bläcksäcken, en körtel som avsöndrar en mörk vätska. Då bläckfisken anar oråd sprutar den ut bläck som döljer den och kan därigenom lättare undgå sina fiender. Den mörka vätskan har använts som färgämne vilket gett upphov till kulören sepia. Ordet sepia betyder bläckfisk.
Alla bläckfiskar är skildkönade, och sädescellerna överförs till honorna i kapslar. Bläckfiskar förekommer uteslutande i havet och de flesta arter föredrar varmt vatten. Deras föda består huvudsakligen av kräftdjur och fiskar. Bläckfiskar äts av ett antal andra djurarter, inklusive tandvalar, fiskar, bläckfiskar och människan. De bläckfiskar som lever idag delas in i två underklasser, Fyrgälade bläckfiskar. Nautiloidea och tvågälade bläckfiskar, Coleoidea.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
