är ett vassliknande halvgräs med bladrika, 1-2 m höga strån och kölade, skärande blad samt lång och smal, sammansatt blomstlälläning , bildad av vippor från de övre bladens vinklar. Liksom hos de allra flesta halvgräs finns i ytlagret en ganska riklig inlagring av kiselsyra kvarts, i synnerhet i form av små, fina taggar, märkbara med känseln men inte med blotta ögat, dels i bladkanterna, dels även i stråets kanter, då detta är 3-kantigt. Hos agen är strået trint och slätt, men bladen har såväl kanten som ryggkölen tätt sågade med så stora taggtänder, att de lätt syns med blotta ögat. Bladen är långa, styva, upp till 2 cm breda och skarpt tandade.
Den brunaktiga blomställningen består av flera småax. Agen har små ax med endast en eller två blommor, och flera skärmblad i axets nedre del är tomma. Blomman har tre ståndare, vanligen två märken och saknar hylleborst.
Agen är allmän på Gotland och växer där ymnigt som stora vassar i vattensamlingar på kalkgrunden. Den är funnen i lämningarna av den äldsta vegetation som är känd på Gotland. Än i dag är de stora agbestånden ett av de mest anmärkningsvärda växtsamhällena i kärren (de gotländska myrarna ) där och de grunda sjöarna (på Gotland kallade träsk). Förr hade agen stor användning på ön som taktäckningsmaterial. På fastlandet är agen däremot sällsynt; den finns på en mängd spridda ställen i alla landskap från Skåne till södra Gästrikland (utom Halland och västra Småland) samt i sydligaste Norge och är utan tvivel en relikt, som är stadd i avtagande och försvinnande.
I Sverige har utvinningen enbart haft en ekonomisk betydelse på Gotland och, i viss mån, Öland. För att skörden ska vara lönsam krävs en samlad areal på några hundra kvadratmeter.
Ag växer i grunt vatten (max 0,5 m) i kalkmyrar. Den växer i lösa tuvor och bildar ofta vidsträckta bestånd. För att den ska bilda täta bestånd krävs speciella betingelser; den trivs i gränsen mellan blankvatten och torrare myrmark. Ag vill ha mjuka bottnar med kalkslam. De största gotländska bestånden finns på norra delen av ön, på Fårö och på Sudret. På Öland finns de största bestånden i Löt och Föra socknar.
I Norden blir ag 0,5–1,5 m hög. Den förökar sig genom långa, tjocka jordstammar och alla strån kommer från samma jordstam. Stammen är trind och slät men upptill trekantig. Vippan är grenad med fem – tio ax. De grågröna bladen är hårda med vasst sågade kanter. Merparten av växtmassan utgörs av blad. De vissnar vid frost, men sitter kvar på stammen med samma form och styvhet. Nöten är brunglänsande och cirka tre mm stor.
Ag skördas under högsommaren då vattenståndet är som lägst. Det förekommer ingen egentlig försäljning utan köparen får fråga markägaren och själv ombesörja skörden. Ag skördas bäst med lie eller slåtterbalk. Är bestånden täta med mycket gammal ag krävs en van lieman. Fjolårsag kan också användas.
Skörden kan även ske i regn. Agen behöver inte torkas utan kan användas direkt, men för att få den mer hanterlig är det bra om den ligger och torkar några dagar. Inga skadedjur äter agnötter och de kan därför sitta kvar.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
