Småfrukterna är försedda med ett långt, mjukhårigt spröt, som gör att fröna kan spridas vida med vinden. Som överblommad kvarstår backsippans stjälk styvt upprätt, inte slak och nedliggande. Kalken är sluten kring befruktningsdelarna och inte lika öppen som hos andra besläktade arter. Detta beror på att backsippan har små honungskörtlar de yttersta, förkrympta ståndarna, som sitter skyddade i bottnen av den klocklikt slutna kalken. De dunlika fruktspröten, samlade till en liten upprättstående knippa, kallad panasch, som tidigare även kallats vippa.
Spridning av frukterna kan ske med två mekanismer:
- Vid torrt väder kan en vindpust blåsa bort några mogna frukter från panaschen. Frukten, (en nöt) kan med vinden föras långt bort, där den faller ned på marken, eller hamnar på en annan växt.
- I fuktigt väder kan frukter fastna i pälsen på förbiströvande djur, och av dessa föras vida omkring, innan frukterna faller av.
Backsippans utbredningsområde omfattar delar av västra och centrala Europa.
I Sverige finns backsippa i de södra och mellersta delarna upp till Uppland i norr.
I många delar av sitt utbredningsområde är den betraktad som sällsynt eller hotad, även om den kan vara talrik lokalt på en del platser. Backsippan odlas också som prydnadsväxt i trädgårdar.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
