Berguven är med sin vikt på 2-4 kilo, längd 59 – 73 centimeter och vingbredd på 138 – 170 centimeter världens största uggla.
Utbredning
Berguven finns i Europa och i större delen av Asien. I Sverige är det enbart längst upp i norr som den saknas.
Läs mera om fåglar Kolibri
Den trivs i bergiga skogstrakter, på stupande bergsbranter och på klippiga skärgårdsöar. När berguven har hittat ett revir stannar den kvar där. Reviret omfattar i regel 4-6 kvadratkilometer med ett mycket varierat landskap. Boet iordningställs på en klipphylla med överhäng.
Kännetecken
Berguven känns enklast igen på sina tydliga, upprättstående örontofsar och orange ögon, det stora huvudet och den yviga fjäderdräkten som på bröstet har en guldbrun ton med svarta streck. Magen är rostgul med smalare svarta streck. Ovansidan är mörkbrun och har grova fläckar samt en tvärgående teckning i svart.
Föda
Berguven har skarp syn och god hörsel, den ser även bra i svagt ljus. Den är i huvudsak nattaktiv och födan består i första hand av små gnagare, harar, änder, kråk- och viltfågel. Fisk, grodor och olika småfåglar är annan populär föda. Ibland tar berguven även andra ugglor och rovfåglar.
Läs mera om fåglar Havsörn
Fortplantning
Man tror att bergsuven blir könsmogen runt fyra års ålder. Häckningen är utdragen och sttäcker sig från slutet av februari till början av september. Efter häckningen ruvar 1 månadhonan 2-3 ägg som kläcks efter cirka en månad. Honan är den enda som ruvar äggen, medan hanen förser honan med mat och sedan också ungarna tills de är mogna att klara sig själva, vilket tar cirka fyra månader. Nykläckta ungar har en ljusgrå dundräkt.
Viltlevande berguv blir cirka 20 år, men kan i fångenskap bli betydligt äldre. Berguven är sedan 1950 fridlyst i Sverige och den finns med på Naturvårdsverkets rödlista.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
