Ejdern är är en stor och tung dykand som mäter 60–70 cm. Den har en karaktäristisk huvudprofil med kilformad näbb som är fjäderklädd på sidorna.
Ejdern är en kortflyttandeflyttfågel. Den häckar i. Den flyttar i stora flockar och övervintrar ofta i könsseparerade flockar. Ejdern lever mest av kräft- och blötdjur, kräft- och blötdjur som den dyker efter eller snappar på måttligt djup. Under häckningstiden fångar den mest insekter. Arten är till största delen kolonihäckare och kan samlas i mycket stora och täta kolonier. Honorna är ofta mycket trogna den plats där de kläcktes och återvänder dit för att häcka. Ejdern placerar sitt bo nära vattnet och fodrar redet med dun. Honan lägger vanligtvis fyra till sex grågröna ägg som hon ruvar i 25–30 dagar. Ejdern häckar utmed Europas, Nordamerikas och östra Sibiriens norra kuster, och södra Grönlands kust. Den häckar i arktiska och nordligt tempererade områden.
Ejdern häckar allmänt vid Sveriges havskuster. Den är bunden till kusterna och häckar där från söder till norr. Största beståndet finns i Stockholms skärgård. För att ejderns ska kunna lyfta från vattnet måste den först springa på vattenytan för att få fart.
Ejdern är talför under häckningstiden. Från hanen hörs mycket karakteristiska vittljudande och mjuka rop, ”a-ooh-å”. Honan skrockar med ett ”gak-ak-ak-ak…”, beskrivet som ljudet från en avlägen fiskekutter.
Ejdern lägger vanligtvis fyra till sex grågröna ägg som honan ruvar själv 25-30 dagar. Ganska snart efter äggläggningsperioden som pågår fram till mitten av april lämnar hanarna honorna och ger sig långt ut till havs. När honan lämnar boet, exempelvis för att födosöka, täcker hon äggen med dunet, både för att de ska hålla värmen och för att dölja dem.
Ejdern födosöker antingen genom att dyka, upp till 20 meters djup, eller genom att i ytläge på grunt vatten plocka föda på bottnen. De lever av krftdjur och och den viktigaste födan utgörs av musslor. Ejdrar med dunungar går ofta längre in i vikar för att söka insekter, Honorna turas om att vakta varandras ungar.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
