Fänkål blir cirka 1,5 meter hög. Bladen är mycket finflikiga (dilliknande) och doftar aromatiskt och lakritsliknande. Hela växten innehåller eteriska oljor. Under blomningstiden utvecklas ganska bleka stjälkar, med kraftiga förtjockningar vid markytan. Blommorna är tämligen oansenliga och gula och växer i flockar som blir mellan 5 och 15 centimeter breda. Frukten är ett torrt frö som är mellan 4 och 9 millimeter långt och hälften så brett.
Fänkål kommer ursprungligen från södra Europa, framför allt medelhavsområdet, samt från sydvästra Asien.
De torkade fröna används till sås, fiskrätter och som brdkrydda (ofta tillsammans med anis). Fröna kan användas hela, stötta eller malda. Blad och stjälk – i första hand de förtjocknade nedre delarna av stjälken – används i matlagning med den färska växten. Färsk fänkål kan bland annat användas till sallad eller griljeras i ugn. Dock försvinner lakritsaromen vid tillagningen.
Fänkål kan användas tillsammans med kamomill mot småbarnskolik och väderspänningar och än idag är den omtyckt i ögonbad. Enligt en studie verkar kummin och fänkålsolja lindrande mot irritabel tarm. Den har även en sekretomotorisk verkan, den är slemlösande och ökar flimmerårens rrelser rörelser i luftrören som har till uppgift att föra upp slem u lungorna. Fänkål används även i ångbad, dels för lindring av ögonirritationer, men även vid bihåleinflammation, snuva och för att underlätta andningen vid förkylningar.
Under 1930-talet trodde man att växten innehöll anetol, en olja som antagligen har en syrogenliknande verkan, men modern forskning har kommit fram till att de aktiva ämnena är polymerer av anetol. Den innehåller även estragol, en isomer till anetol som misstänks ha cancerframkallande egenskaper. Av denna anledning avråds barn under fyra år samt gravida eller ammande kvinnor från konsumtion av fänkålste.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
