Get är en idisslare som i första hand lever av gräs och örter. Inte speciellt förvånande är getter släkt med får. Det finns sex till åtta olika arter av getter. Vilda getter förekommer huvudsakligen i klippiga områden i Eurasien och norra Afrika. I Asien förekommer vissa getarter på upp till 6 000 meter över havet Honan kallas get , hanen bock och ungen för killing.
Läs om getens släkting Får
Getter är vanligen aktiva tidigt på morgonen eller sent på kvällen. I svala regioner eller under kalla årstider är de ofta aktiva mitt på dagen. Honor och deras ungar lever ofta i grupper. Vuxna Hannar lever ensamma eller bildar grupper av individer som inte är könsmogna. Hannar och honor träffas endast under parningsperioden.
Storlek, utseende
En fullvuxen get når en längd på 100–180 cm och en mankhöjd av 65–110 cm. Bocken kan väga upp till 110 kg medan geten oftast väger hälften eller mindre. Pälsen är raggig och skiftar i grå, vita, svarta och bruna nyanser. Hanen har ofta hakskägg. Både get och bock har horn, getens dock betydligt mindre.
Tamget
Geten började domesticeras för minst 9000 år sedan och var troligtvis, tillsammans med får, de första djuren som människan började hålla som boskap. Tamgeten är något mindre än vildgeten, men viktförhållandet mellan bock och get är detsamma.
Läs om Mufflon
Geten är dräktig i cirka 5 månader och föder därefter oftast 2-3 killingar. Livslängd är normalt 9-18 år. Introducering av getter i nya miljöer har vållat stora problem då de rymt och börjat ett liv som förvildade. Getens effekt på växter som inte är anpassade till dess närvaro är så stark att geten många gånger nämns som en mycket god kandidat till andraplatsen efter människan som orsak till förlust av biologisk mångfald.
I Sverige hålls get till största del för produktion av getost.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
