Giftiga och påstått giftiga fiskar

Candiru

Candiru, är en fisk utan något tydligt synlig skiljelinje mellan huvud och kropp. Det är en parasitisk havskatt av familjen Trichomycteridae som finns i delar av Amazonfloden och dess tillflöden. Den är genomskinlig och ållik. Som vuxen uppnår den en längd av cirka 2,5 cm . Candiru livnär sig på blod och finns ofta i gälhålorna hos andra fiskar. Den attackerar ibland också människor och har blivit känd för att tränga in i urinröret eller analen hos badare och simdjur. När den tagit sig in ställer den upp de korta gälfenorna och kan därigenom orsaka inflammation, blödning och även död hos offret. Candirun är alltå ej giftig, vilket ibland påstås. Det finns heller inga vetenskapliga belägg för att arten skulle dras till urinrör eller analöppning, inte heller till att operativa ingrepp behövts för att avlägsna parasitfisken.

Fjärsing

Fjärsing är den enda i svenska vatten förekommande fiskart som är giftig. Den lever på sandiga eller gyttjiga bottnar på ner till 100 meters djup. På våren vistas den gärna på grunt vatten. Den gräver ner sig i botten i väntan på byten som småfisk, räkor och andra mindre kräftdjur samt maskar. Under natten jagar den aktivt. I Sverige återfinns den på västkusten samt sällsynt i södra Östersjön. Fjärsingens längd kan som längst uppgå till 40–45 cm.

De vanligaste orsakerna till att människor får i sig giftet är beröring i samband fiske samt, att badande råkar trampa på fisken. Även döda fiskar kan stickas och utlösa giftet.

Symtomen är främst lokal reaktion med omedelbar, intensiv smärta, svullnad och missfärgning av huden. Obehandlad kan smärtan kvarstå i ett dygn. Svullnaden kan kvarstå i veckor och i enstaka fall i månader. Också allmänna symtom såsom huvudvärk, yrsel, frossa, svettningar och illamående förekommer. Bakteriell infektion är också enmöjlig komplikation.

Som behandling av skador rekommenderas högläge, undvikande av rörelser samt att hålla den påverkade kroppsdelen i så varmt vatten som man kan tolerera under 30–60 minuter. Giftet är värmekänsligt. Om smärtan eller symtomen fortskrider skall sjukvården kontaktas. Det kan vara motiverat med stelkrampsprofylax och i undantagsfall behövs även antidot med immunserum.

Puffer

Puffer, som också kallas svällfisk eller blowfish, är vilken som helst medlem i en grupp av cirka 90 arter av fiskar, kända för sin förmåga att när de störs att blåsa upp sig så mycket med luft och vatten att de blir nästan runda. Puffers finns i varma och tempererade regioner runt om i världen, främst i havet men också, i vissa fall, i bräckt eller sötvatten. De har tuffa, vanligtvis taggiga skinn. De största puffarna blir cirka 90 cm långa, men de flesta är betydligt mindre.
Många arter är giftiga, de innehåller tetraodontoxin, ett av världens kraftigaste icke proteinbaserade gifter. Det är särskilt koncentrerat i de inre organen. Även om detta ämne kan orsaka död, används puffers ibland som mat. De måste då rengöras noggrant och förberedas av en specialutbildad kock. De flesta dödsfall som sker drabbar människor som själva fångat och tillagat fisken (se även fugu nedan)

Röd lejonfisk

Lejonfisk utgör en av flera arter av Indo-Stillahavsfiskar härstammande från skorpionfiskfamiljen (drakfisk). Beståndet består av nio arter i släktet Pterois. Svart drakfisk ingår ej i denna släkt.

De är kända för sina giftiga fenor, som kan producera smärtsamma, men sällan dödliga, punkteringssår. Fiskarna har förstorade bröstfenor och långsträckta ryggfenor, och varje art bär ett särskilt mönster av, zebralika ränder. När de störs sprider sig fiskarna och visar sina fenor och, om de pressas ytterligare, attackera de med ryggfenorna. En av de mest kända arterna är den röda lejonfisken, en imponerande fisk som ibland hålls av fiskälskare. Den är randig i rött, brunt och vitt och blir cirka 30 cm långt. Den röda lejonfisken är infödd i södra Stilla havets ekosystem. I början av 2000-talet blev arten etablerad i revekosystem längs USA: s östra kust, i Mexikanska golfen och i Karibiska havet. Dess snabba reproduktionshastighet, i kombination med frånvaron av naturliga fiender i dessa regioner, resulterade i dess decimering av lokala revfiskar och dess beteckning som en invasiv art. Somliga misstänker att lejonfisk avsiktligt släpptes av husdjursägare i havet längs Floridas Atlantkust med början på 1980-talet, men skador på djuraffärer orsakade av orkanen Andrew 1992 kan också ha gjort det möjligt för akvariefiskar att fly fångenskapen.

I Östra USA startade därför Reef Environmental Education Foundation, en kampanj riktad till dykare som gick ut på att dykarna skulle harpunera dem och äta dem. Köttet är vitt och har en mild smak. Projektet fångade under säsongen 2010 dock endast 941 Röda Lejonfiskar. Därför startade  National Oceanic and Atmospheric Administration en liknande kampanj och Florida Keys National Marine Sanctuary tillåter dykare att jaga drakfisk utan tillstånd från i stort sett hela området.

Fugu

Fugu eller tamiflugi vilket det egentliga namnet, är en japansk blåsfisk (fugu är en japansk maträtt tillagad på fisken).

Fisken innehåller ett mycket starkt nervgift tetrodoxin som återfinns i fiskens blod, lever och inälvor. Maträtten Fugu anses i Japan vara en delikatess, trots att köttet smakar ganska tråkigt. Epitetet delikatess har den snarare fått för att kocken måste geomgå en ettårig specialutbilning för att få laga rätten på restauranger. I utbildningen ingår bland annat hur fisken skall rensas, och tillagas. I Japan finns det cirka cirka 2000 restauranter som serverar Tamiflugi, antingen som stekt eller som suchi. Priset på en tillagad och serverad tamiflugi går från 1000 SEK och uppåt. Idag anses risken för att dö av förgiftning nästan obefintlig, ändå dör cirka 100 personer per år av att ha ätit tamiflugi.

Tamiflugi innehåller ett nervgift. Tetrodotoxin, TTX. ett milligram av giftet är tillräckligt för att döda en människa. Giftet blockerar de spänningsreglerade kanaler för natriumjoner som finns i nervcellers och muskelcellers yttermembran. I svåra fall leder detta till förlamning av andningsmusklerna med dödlig utgång. Döden inträffar inom 20 minuter till 20 timmar. Vid ej svåra fall kan sjukvård hjälpa. Det finns dock inte något verksamt motgift.

Tamiflugin bildar inte själv giftet, till exempel är akvarieuppfödd fisk inte giftig. I stället får den i sig giftet genom den havsmiljö den lever i eller genom de bytesdjur den äter.

.