Halvgräs är en växtfamilj bland de enhjärtbladiga växterna. Dessa växter är rter som till det yttre liknar gräs, med vilka de också är ganska nära besläktade. De har liksom gräsen oansenligt färgade blommor med mycket enkelt hylle eller inget alls. Blommorna har vanligen tre ståndare och sitter i ax. Blommornas färg kommer av att de pollineras genom spridning med vinden, de är inte utformade för att attrahera insekter. Halvgräsen skiljs från gräsen genom att strået skenbart är oledat (det består av en utvecklad och flera outvecklade mellanleder) samt inuti är svampigt (inte ihåligt), att bladens slidor i regel är helt slutna och att fröet inte är sammanväxt med fruktväggen.
Detta är en stor familj med flera tusen arter. De förekommer i nästan alla länder, men rikligast i de nordligare, där de utgör en betydande del av växtligheten. Av de växtfamiljer som finns i Skandinavien är denna, näst efter korgblommiga växter och gräs, den talrikaste, av vilka de flesta hör till släktet starr. De flesta halvgräs växer i kärr och på våta platser. Välbekanta är säv (Schoenoplectus lacustris), som kantar stränderna av insjöar. Örten kallas även ängsull.l en utmärkt genom de vita, långhåriga fruktaxen, och starrarterna, av vilka en del utgör det mesta av gräset på sanka ängar. Stråna och bladen är kiselrika, saftlösa och torra.
Flera arter, till exempel jordmandel (Cyperus esculentus) och vattenkastanj, har underjordiska stamdelar, som används som livsmedel. De underjordiska stamdelarna från andra arter har använts inom medicinen.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
