Havskatten lever av kräft- och leddjur. Havskatten har en avlång kropp med ett stort huvud. Kroppen är grå- till brunaktig med flera mörkare tvärband. Även den långa ryggfenan är bandad. Den kan bli upp till 130 centimeter lång, och väga upp till 22 kilogram. Käkarna, som är försedda med kraftiga tuggmuskler, har en karakteristisk tandbeväpning med långa, spetsiga tänder längst fram, och knölformiga tänder längre bak på gombenen, plogbenet och underkäkens bakre del, som används för att krossa födan.
Fisken lever huvudsakligen i norraAtlanten och Nordsjön från Nova Scotia, Grönland och Spetsbergen, Grönland och Spetsbergen till Vita Havet i öster och norra Frankrike i söder. Havskattens utbredningsområde sträcker sig ungefär mellan 79° och 37° nordlig bredd och från 75° västlig till 56° östlig längd. Havets vanliga temperatur i områden där havskatten lever ligger mellan -1 och 14 °C.
Havskatten är en ensamlevande bottenfisk som föredrar hårda bottnar på ned till 400 meters djup. Den lever främst på musslor, snäckor, och kräftdjur. När den fångar musslor använder den de långa framtänderna till att slita av dem från underlaget.
Havskatten leker under vintern, då honan kan lägga upp till 20 000 ägg med en diameter på 5 till 6 millimeter i klumpar på bottnen. Äggen vaktas av hanen i en till två månader tills de kläcks. Ynglen är pelagiska i några månader, tills näringen i den stora gulesäcken tar slut.
.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
