Id, även kallad ort, är en karpfisk som lever både i sött och bräckt vatten. I Sverige finns arten längs kusterna i Öresund, Östersjön, Bottenhavet och i många av inlandets stora sjöar och vattendrag.
Iden når en längd av över 60 cm, samt en vikt av 2 till 3,5 kg. Till kroppsformen liknar den mörten, men har kurvigare rygg. Sidolinjen har 55–60 fjäll. Svalgtänderna sitter i två rader (3 i den ena, 5 i den andra raden) och är i spetsen haklikt omböjda. Analfenan är i nedre kanten tvär eller något inskuren. Färgen är enformig, sidorna silverglänsande, med mörkare grågrön anstrykning på ryggen, fenorna gråaktiga, med svag rödaktig skiftning. På våren, vid lektiden, får fisken en mässingsgul anstrykning till följd av ett grönaktigt pigment, varmed fjällen då överdragas. Hannen har under denna tid på fjällen vårtlika knölar, som efter leken försvinner.
Iden förekommer ursprungligen i norra och mellersta Europas flesta länder och österut till . Iden har introducerats illegalt i ett antal vatten på Nya Zealand och den förekommer även i USA sedan den rymt till floden Potomac från en statlig damm i samband med en översvämning år 1889.
I Sverige förekommer iden ända upp i Lappmarken, men är där mindre allmän. Den tillhör egentligen de stora sjöarna och i synnerhet Östersjöns skärgårdar, där den förekommer i inte obetydligt antal ända ned i sydliga delen av Öresund. I södra Sverige kallas iden för ort.
Under våren, från slutet av mars till början av maj, vandrar iden stimvis upp i åar, bäckar och till och med diken, för att söka sina lekplatser på gräsbotten med sakta rinnande vatten. Ynglet håller sig sedan där tills fram i augusti, då det vandrar ut i sjöar och brackvatten. Iden kan samlas på sommaren under lugna och varma dagar invid stränderna i vikar och bukter. Den lever av vattenlevande ryggradslösa djur och ibland även mindre fiskar.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för “blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem “äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
