Knott är små eller mycket små myggor (2–6 millimeter) med högt välvd ryggsköld, liten bakkropp, korta antenner samt starka och korta ben. Vingarna är breda i förhållande till djurens oansenliga storlek, vilket gör dem något fluglika. Honorna är gråsvarta, medan hannarnas färg är djupsvart.
Larverna lever i rinnande vatten, där de sitter gruppvis med bakändan fäst vid stenar eller vattenväxter. Före frpuppningen bildar larven en strutlik, upptill öppen kokong, ur vilken puppans huvud med sina tofslika gälar sticker fram. De uppträder svärmvis, huvudsakligen i områden med rinnande vatten. De har gjort sig beryktade som en landsplåga genom sina svidande bett (knott sticks inte), som ofta framkallar svullnad. De kan till och med döda nötkreatur och om de är tillräckligt många. Knotten har världsvid utbredning. De finns i hela Sverige och kan bli väldigt talrika framförallt i Lappland.
I Sverige finns cirka 60 arter i 7 släkten varav det största är Simulium.
Skåne har en art, simulium reptans, Linné1758), som dock mest förekommer i landets nordligare delar, och som visat sig farlig för hästar. Denna art tycks finnas även i Småland, eftersom därifrån rapporteras ett dialektalt namn, ava-åt. Knott är ett tt fruktat plågoris för hästar och nötkreatur, som finns i Sydöst- och Centraleuropa. Arten har fått sitt namn på grund av att dessa knott vid dåligt väder tar sin tillflykt till grottor.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för “blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem “äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
