Krokus är ett släkte i familjevääxter Släktet har cirka 80 arter. De förekommer i huvudsak i Medelhavsområder, men några arter förekommer Mellersta Östern, Centralasien, Kina och Pakistan. Kina, Pakistan. Mest känd är saffranskrokus, men även vårkrokus som är en mycket vanlig trädgårdsväxt i Sverige.
Krokus är fleråriga örter med underjordisk stamknöl som är omgiven av ett skal av torra slidrester. Detta skal kan vara varierande uppbyggt och är ett viktigt sätt att skilja arterna åt. Stjälken är kort och vanligen ogrenad, omgiven av rörlika bladslidor vid basen. Total höjd 7 till 10 cm. Bladen är alla basala, smala och gräslika, vanligen med en ljus mittnerv. Hyllebaden är sammanväxta vid basen till ett långt rör. Hyllebladens antal är sex, och de är violetta, vita eller gula, ofta med mörkare strimmor på utsidan. Ståndarna är tre. Stiftet stiftet är ensamt med tre märken som är långa och flikiga. De är fästade inne i hyllets rör. Fruktämnet är underjordiskt, fruktskaftet förlängs efter blomningen så att frukten vid mognaden kommer upp ovan jord. Frukten är en trerummig kapsel.
Även om krokusen är perenn, så blommar varje enskild lök bara en gång. Löken ger dock upphov till sidolökar som i sin tur blommar. Krokusen blommar i många olika färger och färgkorsningar. Blomningstid beroende på sort är mars–april, eventuellt maj. Den höstblommande krokusen (C. speciusus), blommar under september-oktober med ljust violetta blommor.
Vanligen förekommande sorter i svenska trädgårdar är bägarkrokus, vårkrokus, snökrokus samt höstkrokus
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för “blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem “äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
