Sköldpadda

Sköldpaddor är en ording  är en ordning inom kräldjuren. Sköldpaddor är djur som är kända för sina långsamma rörelser. De tunga klumpiga skalen som begränsar deras steglängd är en stor anledning till det. Landlevande sköldpaddor har korta, stadiga fötter.

En sköldpaddas skal är format på olika sätt beroende på vilket klimat den lever i, t.ex. har vattenlevande sköldpaddor släta skal så att de ska kunna simma snabbare i vattnet. De som lever på land har piggar på sina skal för att de lättare ska kunna skydda sig mot rovdjur. Sköldpaddans skal sitter fast på den under hela dess livstid och kan därför inte avlägsnas.

Ordningen omfattar 260 nu levande arter varav cirka 200 kan dra in sitt huvud i skalet, vilka placeras i underordningen gömhalssköldpaddor. De övriga 60 som inte kan dra in sitt huvud i skalet placeras i underordningen vändhalssköldpaddor. Sköldpaddor har inga tänder utan en hornslida som omger käkbenet som de bearbetar födan med. Skölden, som består av ryggskölden och bukskölden (plastron), omger nästan hela sköldpaddans kropp och är uppbyggd av två skikt. Det inre skiktet består av sammansmälta dermala benplattor som täcks av keratiniserade hornplattor, som alltså är det yttre skalet. Skalet, eller skölden, består av en välvd, dorsal ryggsköld, och en ventral, ganska platt buksköld.

När sköldpaddor saknar syre övergår sköldpaddorna till anaerob metabolism under bildning av mjölksyra. Detta sker mest under vinterhalvåret. Den låga metabolismen skapar mindre mjölksyra men mjölksyran har ändå kapacitet att samlas i kroppsvätskorna. För att sköldpaddan ska klara sig utan syre krävs att sköldpaddan måste eliminera mjölksyran. Skalets skelett spelar då en väldigt viktig roll.

Mineralkomponenten i skelettet består av mineralet hydroxiapatit. Hydroxiapatit innehåller även främst kalciumjoner och fosfatjoner men också karbonatjoner. Dessa karbonatjoner frigörs från skelettet och behandlar vätejoner som kommer från mjölksyran. Reaktionen mellan karbonatjoner och vätejoner bildar vätekarbonatjoner. Därefter kan vätekarbonatjonerna reagera med vätejoner och bilda kolsyra, som senare sönderdelas i vatten och koldioxid. Koldioxid, som är mycket vattenlösligt, elimineras då av huden till det vatten som omger sköldpaddan. Vätejonerna har nu eliminerats och vätet ingår istället i ofarliga vattenmolekyler.

Dessa reaktioner gör att sköldpaddans blod håller sig på en rimlig surhetsgrad sett utifrån. Detta i sin tur gör att sköldpaddan överlever utan syre under vinterhalvåret och kan bli aktiv igen när isen smälter och våren närmar sig.

Sköldpaddor är nästan döva. Deras öron är placerade på var sin sida av huvudet. Öronen är egentligen bara två hål in i huvudet och varje hål täcks av ett stort fjäll.

Sköldpaddorna har även ögonen på sidan av huvudet. Detta gör att sköldpaddor har ca 300 graders synfält. Nackdelen med att ögonen sitter placerade på sidan av huvudet är att de inte kan se vad som händer precis framför näbben på dem.

Luktsinnet är väldigt viktigt för sköldpaddan. Sköldpaddan har en extremt känslig näbb och kan orientera sig med hjälp av lukter. Blinda sköldpaddor kan t.ex. hitta mat med hjälp av det. Gravida honor kan även hitta perfekta boplatser med hjälp av luktsinnet.

Sköldpaddor har bra balanssinne. Det är viktigt för dem när de till exempel gräver och inte kan använda de andra sinnena för att veta om de gräver åt rätt håll. Håller man i en sköldpadda framför sig med huvudet mot sig och gungar den sakta fram och tillbaka så kommer man upptäcka att huvudet alltid är horisontellt.

Även om många sköldpaddor lever en stor del av sitt liv under vatten, så andas alla sköldpaddor luft och därför måste de simma upp till ytan regelbundet för att andas. Men de kan ändå klara sig med den luft de har i ca 3 timmar. Sköldpaddor gillar att gömma sig under saker.

Sköldpaddor lägger ägg som alla andra kräldjurr. Men till skillnad från andra så är deras ägg svaga och sega. Deras ägg blir klotlika för det mesta, men en mindre del av dem blir också ovalformade. Deras äggvita är också vit, men proteinet som den innehåller är mycket annorlunda än fåglars och därför kan det inte stelna när man kokar äggen. Hos vissa arter bestämmer omgivningens temperatur om äggen ska bli till en hona eller hane. Hög temperatur leder till hona och låg temperatur leder till hane. Ett stort antal ägg lämnas i sandhål och täcks sedan över med sand, varefter honan väntar på att äggen ska kläckas på egen hand. Det finns ingen skölpaddsart där honan tar hand om ungarna, de får alltid klara sig på egen hand.

Haqvssköldpaddor lägger också sina ägg på torra, sandiga stränder. De unga havssköldpaddorna får aldrig hjälp av de vuxna – liksom alla andra arter får de klara av det hårda livet på egen hand. Det tar väldigt lång tid innan de blir gamla nog att föda och de lägger ägg vart femte år.

Nya undersökningar har visat att en sköldpaddas organ inte blir sämre med tiden som andra djurs. Det är bevisat att lever, lungor och njurar hos en 100-årig sköldpadda är nästan oskiljbara från de ungas. Det har inspirerat genetiska forskare att börja kartlägga sköldpaddans arvsmassa för gener som ger ett långt liv.

Sköldpaddorna fortplantar sig ofta under våren när de kommit fram efter sin övervintring. Sköldpaddors honor är större än hanarna och under parningen sitter hanen på honans rygg och där sitter han i ungefär tre timmar.

Vid äggläggningen gräver honan en grop i marken och täcker sedan över äggen med sand eller multnande växtämnen. Med undantag från havssköldpaddan är sköldpaddans ägg gjort av ett hårt kalkskal med en vit färg utan fläckar. Äggvitan är grönaktig. Kläckningen av ägget sker först efter två till tre månader efter värpning. Ibland händer det att ungarna övervintrar i gropen eller till och med i skalet. Det kan då ligga i gropen eller i skalet i uppemot ett år innan de lämnar gropen. Vid kläckningstiden har ungen en s.k. äggtand som många andra kräldjur och fåglar har. Äggtanden används för att kunna hacka sönder skalet. När de lämnar gropen försöker de så fort som möjligt att ta sig till havet utan att något rovdjur hinner ta dem. Mammorna lämnar ungarna efter ägglossningen och tar inte hand om ungarna.