Spenat är en växt som odlas för sina ätbara blads skull. Odling av spenat började i Persien. Bladen är 3–30 centimeter långa och 1–15 centimeter breda, med större blad längre ner på stammen och mindre uppåt, där blommorna återfinns. Blommorna, som är ljust gulgröna och tre–fyra millimeter i diameter, mognar till ett torrt fruktkluster med många frön.
Spenat sägs ofta vara rikt på järn, vilket är en sanning med modifikation. Visserligen innehåller spenat 2 milligram järn per 100 gram, jämfört med 0,66 milligram för broccoli och 0,34 milligram för grön paprika[1], men spenat innehåller även oxalater som gör det svårare för kroppen att ta upp järnet. Dessutom behöver man äta ungefär 650 g spenat för att få i sig hela sitt rekommenderade dagliga intag av järn, vilket är en väldigt stor mängd spenat. För att få i sig så mycket järn som möjligt från spenaten bör man samtidigt äta någonting C-vitaminrikt, då C-vitamun hjälper kroppen att ta upp järn. Spenat innehåller gott om A-vitamin, E-vitamin och ett antal viktiga antioxidanter, exempelvis karotenoidenlutein.
En vittspridd faktoid säger att ett felplacerat decimalkomma i en publikation 1870, om näringsinnehållet i föda, gjorde att spenatens innehåll av järn i mer än sextio år uppfattades som tio gånger högre än det verkliga värdet. Belägg för detta har inte gått att återfinna. Det ursprung till anekdoten som går att spåra är en artikel i BMJ från 1981, som dock saknar referenser till den ursprungliga forskningen.
För hobbyodlaren är mangold ett mer lättodlat alternativ till spenat. En vild släkting till spenat och mangold, med samma värde som livsmedel, är svinmålla. Många andra växter, som inte är nära släkt med spenaten men har liknande användningsområde kallas också spenat, som spenatskräppa, rankspenat och malabarspenat.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
