Riddarfjärilar är en familj av dagfjärilar som kännetecknas av att bakvingarna har en innerkant som är något inåtböjd och av sin storlek. Familjen omfattar mer än 550 arter. Många av de största och praktfullaste dagfjärilarna återfinns i denna familj, som huvudsakligen återfinns i tropiska klimat. Den största fjärilsarten i Sverige tillhör den här familjen och kallas Apollofjäril. Vingbredden varierar mellan 60 och 88 millimeter.
<p>Lär mer om insekter <a href=”https://lurvigt.se/humlor/”>Humlor</a></p>
Den syns vanligen på stenig mark, gärna där det finns fetbladsväxter. Apollofjärilens utseende varierar enormt. Arten är därför underindelad i över 300 olika underarter. Apollofjärilen är vit med svarta och grå teckningar. På bakvingarna har de flesta individer två tydliga röda eller orange ringar som är så kallad skyddsmarkering och skall föreställa ögon. ”Ögonens” storlek skall lura eventuella angripare att fjärilen är mycket större än den egentligen är. Samma skyddsmekanism återfinns bland annat hos många fiskarter.
Ägget läggs på eller i närheten av värdväxten, som är en fetbladsväxt, gärna Kärleksört, fetknopp eller rosenrot. Larven övervintrar i ägget och kläcks i april. I juni är larven fullvuxen och förpuppar sig. Efter 2-3 veckor kläcks puppan och den vuxna apollofjärilen visar sig
Apollofjärilen livnär sig främst på nektar från Kärleksört, Tistlar och Åkervidd och kan därför bland annat ses invid väggrenar där dessa växter trivs.
Lär mer om insekter Hur länge lever en trollslända
Apollofjärilen återfinns utmed kusterna i Småland, Östergötland, Sörmland och på Gotland. En stark nedgång av antalet Apollofjärilar i Sverige kunde observeras i Sverige under 1960-talet då landet började övergå från småskaligt till storskaligt jordbruk. Numera är Apollofjärilen fridlyst i Sverige.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
