Te

I det gamla Kina, där växten först togs i bruk, förekom flera olika tecken/ord för te. De numera utanför Kina använda namnen går, med några få undantag – tillbaka på det sedan länge vanligaste av dessa tecken, 茶, på standardkinesiska uttalat chá, men varierar beroende på varifrån i Kina ordet lånats: från nordkinesiska eller kantonesiska kommer alla ord som liknar cha, från Fuijan och specifikt staden Xiamen kommer alla ord som liknar te . Till svenskan kom ordet från engelskan, som fått sitt ord från holländskan, som hade det direkt från Xiamen.

Te började användas för medicinska ändamål i Kina i slutet av 300-talet. Då ansågs det som en ytters läkande brygd som botade mycket.

I kejsargraven Han Yangling utanför Xián i Kina har man hittat världens äldsta fynd av te. Detta te är daterat till ungefär 141 f.Kr.. Fyndet visar att det fanns en utvecklad te-kultur bland kinas kejsare under Handynyastin.

Första gången växten nämndes i Europa var 1559, när venetianaren Giambattista Ramusio beskrev den i sin bok Delle navigagationi et viaggi. År 1557 upprättades den första direkthandeln mellan Kina och Europa, då portugiserna nådde Kina sjövägen, och 1610 importerades te av portugiserna via Macao i Gunngdong och av holländarna via Bantam på Java. Året efter började holländarna också importera te direkt från Japan . Först i början av 1700-talet kom tehandeln att domineras av det Brittiska Ostindiska kompaniet. Med utveckling av snabbare segelfartyg och en kraftigt ökad handel föll priset på den tidigare ytterst exklusiva drycken, så att även ”vanligt folk” kunde börja dricka te.

I över tvåhundra år hemlighöll kineserna hur odling och framställning av te tillgår. Buskar, sticklingar och frön fick inte lämna landet. Den viktigaste handelsvara som användes i utbyte mot te var silver, och när tedrickandet började bli riktigt populärt i England började handelsunderskottet ses som ett hot mot den brittiska ekonomin. Ostindiska kompaniet började då frakta opium till Kina från sina kolonier i Indien. Opiet såldes till kineserna mot betalning i silver, vilket man sedan kunde använda för att köpa te. Detta ledde till det så kallade opiumkriget 1839–1842, under vilket kinesiska myndigheter försökte stoppa den illegala importen av opium genom att konfiskera och förstöra allt opium. Engelsmännen svarade med att beskjuta kinesiska hamnstäder, och slutligen tvingades den kinesiska regeringen till en mängd eftergifter, bland annat uppgivandet av Kongkong och legalisering av opiumhandeln.

Alla olika slags teer bereds på olika sätt och det förekommer också skillnader mellan olika sorter av samma slag. För de stora grupperna gröna och svarta teer ser den generella processen ut så här:

  • .Grönt te. Efter plockningen upphettas tebladen några minuter i en mycket varm (100-200 °C) panna för att förhindra oxidation, därefter rullas och torkas bladen varefter de sorteras och paketeras.
  • Svart te. Efter plockning får bladen, som oftast skärs eller krossas, oxidera varefter de torkas, sorteras och paketeras. Inte att förväxlas med det man i Kina kallar svart te.