Tigerhajen är en av de få hajarter som dödat människor, den räknas som den näst farligast av hajar för människor. Den blir normalt 2,5 -3,5 meter men tigerhajar på upp till 7,5 meter har påträffats. Den tillhör gråhajarna, men har som ung svarta ränder, vilka givit upphov till namnet. Tigerhajens bitkraft är 60 kilo, men den har två olika tandtyper. De främre som är vassa används till att hålla fast bytet, medan de bakre används till att såga sönder med. Precis som hos de flesta hajarter byts tänderna ofta. En främre tand som bryts, ersätts med en bakre tand som flyttas framåt.
Läs mer om Hajar
Tigerhajar förekommer i alla tropiska (ytvattentemperatur, 27–28 °C) och subtropiska vatten. Tigerhajen jagar ofta längst kusterna nattetid och har olika födointag beroende på i vilket område de befinner sig i. Runt Hawaii lever de i huvudsak på Albatrosser, en stor havsfågel, medan de i Indiska Oceanen och Stora Oceanen lever de på fisk, andra hajar, sälar och saltvattenskrokodilungar.
Vissa hajar lägger ägg, så inte tigerhajen. Äggen kläcks i honan och föds levande. Tigerhajen får ungar ungefär en gång om året, och då föds 10 men ända upp till 80 ungar. De kan simma när de föds och är därmed helt oberoende av föräldrarna redan från födseln.
Läs mer om Valhaj
Normalt blir tigerhajen runt 20 år men det finns exemplar som blivit upp till 80 år. Vikten kan vara upp till ett ton.
Tigerhajen har som vuxen inga naturliga fiender förutom människan som jagar den för köttets och fenornas skull. Ibland används dess skinn inom modeindustrin.
Ibland kallas tigerhajen för ”Havets soptunna, för den sväljer i princip allt den kommer över. I magen på tigerhaj har man hittat bildäck, konservburkar, skor, stövlar och till och med bensinfat!
Precis som till exempel hundvalpar undersöker tigerhajar saker med munnen. Här kan du se en video där unga tigerhajar undersöker om ett metallföremål är ätbart.
Se en video där unga tigerhajar undersöker en metallbit.
.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
