Vakteln är päronformad och på ovansidan rostbrun eller rostgrå med svarta fläckar och gulaktiga längdstreck. Den har ett gulaktigt smalt centralt hjässband och ett gulaktigt, något bredare, ögonbrynsstreck. Könen är ganska lika, men honan har ett något mindre utpräglat mönstrat huvud.
Vakteln är känd för att vara svår att få syn på, då den dels är liten och ganska oansenlig, dels håller sig i växtlighet nära marken och hellre försiktigt går undan än flyger iväg när den blir skrämd.
Vakteln förekommer i större delen av Europas och Asiens temperade delar och mindre vanlig i Norden. Det finns också häckningspopulationer i de tropiska delarna av östra och södra Afrika och på Madagaskar. Den palearktiska populationen flyttar om vintern till subtropiska och tropiska områden, men även till några få platser i södra Europa, kring Medelhavet, och till södra Tibet. Populationen i tropiska Afrika är stannfåglar eller flyttar norrut om vintern som populationen i Sydafrika som övervintrar i ett område kring Angola.
Vakteln uppträdde sällan i Sverige fram till 1840-talet, då beståndet ökade. I slutet av 1800-talet minskade den igen, men under 1900-talets sista decennier har en ökning skett. Vakteln finns nu årligen i stora delar av södra och mellersta Sverige och delar av Norrland. De nordeuropeiska fåglarna övervintrar i Afrika.
Äggen, oftast åtta till tolv stycken men ibland fler, är gröngula med bruna och svarta fläckar. De läggs i en liten håla på åkern. Ungarna blir flygga efter ungefär 17–19 dagar. Det moderna intensiva och mekaniserade jordbruket försvårar häckningen, eftersom ruvande honor och ägg nere i säden kan krossas av jordbruksmaskiner. Insektsbekämpningen gör det också svårare för fåglarna att finna föda till de ungar som kläcks.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
