Virvelmaskar är en klass plattmaskar som omfattar minst 5 000 arter, varav åtminstone 350 i Sverige. De är vanligtvis små, ovala eller långsträckt platta maskar. Hos flertalet arter blir maskarna bara några få millimeter långa. De flesta virvelmaskarna är frilevande i söt- eller saltvatten, men några få arter förekommer i fuktig jord.
Små arter är ofta runda i tvärsnitt medan de större är plattare, men alla har osegmenterade kroppar. Maskarnas är beklädda med flimmerhår (cilier), som används vid förflyttning: hos de större arterna används även muskler. I maskarnas hud förekommer några kroppar som motsvarar kavtitsdjurens nässelceller. Ögon och ”hörselblåsor” finns. Munöppningen ligger på buksidan, vanligen närmare kroppens mitt. Svalget (pharynx) är vanligen muskulöst och kan skjutas ut vid födintag, utformningen är viktig för gruppens systematik. Tarmen är oftast rikt förgrenad men slutar blint, eftersom analöppning saknas. Nervsystemet består av ett dubbelt ganglion med därifrån åt olika håll utgående nervstammar. Den lilla kroppsstorleken, den platta formen och tarmens förgreningar möjliggör syresättning utan att särskilda andnings- och cirkulationssystem behövs. Vissa arter saknar mun.
Virvelmaskar är mestadels frilevande i hav och sötvatten, i fuktiga landmiljöer. De flesta arterna är predatorer eller asätare; ett mindre antal är växtätare, kommensaler ellerparasiter. Slem som avsöndras av hudkörtlarna är viktigt både för maskarnas förflyttning, och för deras förmåga att fånga och svälja födan. Virvelmaskar är hermafroditer med inre befruktning.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
