Den vanliga ankan är en domesticerad (ett av människan påverkat och mer eller mindre beroende husdjur) form av gräsänder, ett undantag är den domesticerade myskankan som härstammar från den vilda myskanden (härstammar från Sydamerika). Den första domesticeringen av gräsand man känner till skedde i Kina för mer än 2000 år sedan. De första domesticerade ankorna i Sverige var under medeltiden.
Numera finns det fyra inhemska lantraser av tamanka i Sverige, Blekingeanka, svensk blå anka, svensk gul anka, samt svensk lantras av myskanka.
Läs mer om fåglar Sveriges vackraste fågel
Hanen kallas drake och honan bara anka och ungarna ankungar. Ankor har oftast orange eller gul näbb och ben, samt en vit fjäderdräkt, men färgvariationer förekommer. Näbben är utformad för att kunna söka föda under vatten (en and kan hålla andan i upp till fem minuter). Ankor har platta simfötter med simhud mellan tårna.
En fullvuxen hane väger 3 till 4 kilo och honan ett halvt till ett kilo mindre. Ankungar kan både gå och simma nästan så fort de kläckts.
Det är sällan man ser ankor flyga, men de kan och är snabba flygare. En anka uppmättes till flyghastigheten 39 km per timma.
Läs mer om fåglar Sveriges största fågel
Ankor trivs bäst när de har soligt och tillgång till vatten i form av en damm eller liknande med rent vatten.
Från början hölls ankor som husdjur för ägg och köttproduktion. I dag är en stor andel av de ankor som hålls för köttproduktion hybrider mellan myskanka och tamanka. Kommersiell produktion av anka i Europa förekommer till största del i Frankrike, Tyskland och England. Numera tar man även tillvara på fjädrar dun och lever. Den svenska kommersiella köttproduktionen av anka rör sig om cirka 10 000 fåglar per år. Idag hålls tamankor och myskankor i Sverige framförallt i små hobbybesättningar för prydnad, sällskap, avel, utställning och för bevarande av lantraser.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för “blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem “äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
