Nej, spindeln är inte en insekt. Den är en egen djurart och tillhör liksom insekterna klassen leddjur. Det som främst skiljer spindlar från insekter är att spindlar har en tvådelad kropp, medan insekter och mångfotingar har en tredelad kropp. En annan skillnad är att spindlar har fyra benpar, alltså åtta ben.
Det finns mer än 85 000 nu levande arter av spindeldjur. Vi skall nu nämna tre som du kanske inte trodde var spindlar. Kvalster, som är, den till storleken minsta spindeln. De blir under 1 mm. Fästingar som blir upp till 4 mm och skorpionen som kan bli upp till 20 centimeter. De flesta anser nog att det mest karakteristiska för spindlar är spindelnät, men det är faktiskt relativt få spindeldjur som spinner nät.
Spindlar är rovdjur
Så vitt man vet finns det bara en spindelart som inte är ett rovdjur. De övriga lever i huvudsak på insekter och är på så sätt nyttiga för människor. Någon större spindelart kan även fånga och äta mindre fåglar.
Spindlar är blåblodiga
Om vi håller oss till vad vi vardagligt avser med spindlar har de en annorlunda uppbyggnad och placering av inre organ än vad däggdjur, som till exempel människan, har. Till att börja med har de ett öppet cirkulationssystem, vilket innebär att de inte har några blodkärl. Däggdjur transporterar ut syre i kroppen med hjälp av ett protein som kallas hemoglobin och det färgar blodet rött. Spindlar och några andra arter, till exempel bläckfisk använder ett annat protein, hemocyanin, för transport av syre och det färgar blodet blått. Andra skillnader är att både hjärta och andningsorgan hos spindlarna sitter i bakkroppen. Spindlar har två till åtta ögon, detta till trots ser de ganska dåligt. Det finns även spindelarter som helt saknar ögon.

Parningen både komplicerad och farlig
Om vi ser på nätspinnande spindlar har hannarna ett inre spermaproducerande könsorgan som inte har någon direkt koppling till ett yttre kopulationsorgan som kan överföra sperman. Därför får hannen börja med att spinna ett speciellt nät, ett så kallat spermienät, vilket han sedan fyller med sperma från bakkroppen. Därefter överför han spermierna till sina pedipalper (kan se ut som ben och sitter under käken). Sperman lagras sedan i en blåsa och hannen ger sig ut på jakt efter en hona att para sig med. När han hittar en honas nät måste han vibrera nätet på ett visst sätt för att inte honan, som oftast är mycket större än hannen, skall se honom som ett byte och äta upp honom. När samförstånd uppnåtts överför hannen sina spermier till honan genom att föra in sina pedipalper i honans könsorgan. Inom vissa spindelarter gäller det sedan, efter parningen, att för hannen snabbt dra sig undan för att han inte skall bli dödad och uppäten av honan.
Ägg och avkomma
Spindlar är äggläggande. Antalet ägg som en hona lägger varierar mellan olika arter, från några få ägg upp till över tusen ägg. En del arter lämnar äggen åt sitt öde, medan andra bär dem med sig i en äggsäck eller gömmer undan dem och vaktar dem. I sällsynta fall matar honan ungarna genom att antingen erbjuda dem byten hon fångat eller kräkas upp sitt maginnehåll till dem. När ungarna blir lite större skingras de för att undvika kannibalism sinsemellan. Honor som lagt mycket energi på vård av ägg och avkomma kan dö av utmattning när uppfödningen väl är avklarad. Spindelungarna kan då äta upp modern innan de skingras.

Spindlar och gift
En viss rädsla för spindlar är normalt bland människor, om rädslan blir så stor att den påverkar människans liv kallas det arachnofobi och det är en av de vanligaste djurfobierna hos människor. Den behandlas med terapi.
Det råder olika åsikter om huruvida alla spindlar har gift, så låt oss nöja oss med att säga att flertalet spindlar har gift. Dock är det av de kända spindelarterna enbart cirka 200 som har ett gift som på något sätt kan påverka människan. I de flesta fall, med ett något smärtsamt sting, men inte mer.

Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.





















