FIskmåsen är Sveriges näst största måsart, bara gråtruten är större. Tidigare fanns den enbart vid kusterna men började förändra sitt beteende och kolonisera även områden längre in mot land. I dag finns den i stort sett i hela landet. Alla måsarter i Sverige är flyttfåglar, men milda vintrar nöjer sig en del med att flytta till svenska sydkusten. I Sverige har det observerats att måsen är på nedgång och den anses nu som nära hotad. Globalt anses den livskraftig, men lokalt är den hotad och i vissa områden som Turkmenistan helt utrotad.
Som de flesta nog upplevt kan fiskmåsar bli både närgångna och fräcka under sitt födosök. Fiskmåsen är allätare och söker ofta föda i närheten av människan och kan flyga långa sträckor från häckningsplatsen för att finna föda. Den tar fisk och fiskavfall, musslor, daggmask, hushållsavfall, insekter, bär och utsäde.
Fiskmåsen är en sjöfågel med tre tår, sammanbunda av simhud.
Fiskmåsen häckar de i kolonier och som ensamma par. Häckar de i koloni byggs boet på marken med tre till fyra meters avstånd till nästa. Ensamhäckande par kan bygga boet lite varstans, på marken, på en hög sten eller på ett hustak. Honan får en kull per år och normalt är det tre ägg som läggs i början av maj. Äggen är bruna med svarta fläckar. Paret ruvar dem tillsammans. Efter Ruvningen som pågår i 23 – till 28 dagar och från det ungarna kläckts tar det cirka 35 dagar innan de är flygfärdiga.
Det kan vara svårt att skilja på vuxna honor och hannar. Honorna är dock något mindre än hannarna i storlek.
Läs mer om fåglarFiskmåsen har spelat olika roller i folktron. I vissa områden ansågs den vara en återkommande människa, något som troligtvis gav upphov till att fiskmåsen blev fredad i dessa områden, medan man i andra områden ansåg att om fiskmåsen visade sig långt från kusten skulle det bli ett dåligt år.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
