Myror är komplicerade att beskriva då det finns så många olika arter, man brukar prata om 14 000 olika arter, varav de flesta lever i tropikerna. I Sverige finns det ett 80-tal olika arter. Man anse att det finns totalt tio biljarder myror i världen vilket gör dem till den största populationen av landlevande djur. Myror är mycket starka, en aztekmyre-arbetare kan bära upp till 5000 gånger sin egen vikt. Det motsvaras av att en människa skulle bära 300 000 kg (vilket är lika mycket som en jumbojet väger) i käkarna i uppochnervänd ställning, endast fäst i tårna!
Myror är en familj inom gaddsteklar dit tillexempel även getingar och bin hör.
Vi nöjer oss här med att beskriva några av de vanligaste svenska arterna.
Lär mer om Sveriges insekterDen röda skogsmyran
Detta är en av Sverige allra vanligaste myrarter, känd för sina stora barrklädda stackar. Den största kända stack i Sverige är ca 280 cm hög och 12 meter i omkrets. Myrstigarna ut från stacken leder till träd där det finns bladlöss vars honungsdagg skördas av arbetarmyrorna. Flera stackar i närheten av varandra kan vara del av samma samhälle och bilda en koloni. Drottningarna kan leva i upp till tjugo år, men arbetarna överlever bara några säsonger.
Ettermyran
Ettermyror är vanliga i trädgårdar och ängsmarker. Stackarna kan innehålla hundratals drottningar, var och en med sitt hov av arbetare. Arten är ganska aggressiv och anfaller alla som stör boet. Arbetarna är utrustade med en gadd och kan stickas så att det gör rejält ont. Möss kan dö av giftet.
Den lilla svartmyran
Den lilla svartmyran är en anpassningsbar art som finns spridd över stora delar av jordklotet. Den är en vanlig besökare inomhus, men boet återfinns ofta under en sten i närheten av växter där de kan ha sina bladlusfarmer. Arbetarna delar upp sysslorna efter ålder, de yngre sköter larverna medan de äldre samlar mat utanför stacken.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
