Pilgrimsfalken är otroligt snabb, den kan kommaupp i hastigheter på mer än 300 kilometer per timma när den störtdyker! Det är inte nog med det, Falkens kropp är perfekt anpassad för dessa höga hastigheter. Till exempel uppfattar falken det den ser så snabbt att den ser i ”slow motion” trots att den flyger i så hög hastighet.
Läs om Sveriges största rovfågel
Liksom bland många andra rovfåglar är honan större och tyngre än hanen. Hanen är ungefär stor som en kråka och honan stor som en korp.
Jakt
Pilgrimsfalkens byte är i huvudsak andra fåglar och den använder sin otroliga syn, vid perfekt väder kan en pilgrimsfalk se upp till åtta kilometer och sin snabbhet och för att finna och fånga bytet.. Den störtdyker från hög höjd och kraschar in i bytet samt fångar upp det med klorna. På grund av falkens höga fart och tyngd dör bytesdjuret omedelbart vid krocken. Cirka 75 % av pilgrimsfalkens föda består av skrattmås, duva och stare.
Bobygge
Pilgrimsfalkar föredrar att bygga sitt bo på på hög höjd. En brant, hög klippa nära vatten passar dem bäst. I städer är det inte ovanligt att de bygger boet på toppen av skyskrapor.
Hot
De naturliga hoten utgörs främst av mård, räv och berguv. Hotet från människan kommer främst från miljögifter och torvbrytning.
I Europa var pilgrimsfalken allvarligt hotad från 1950-talet och fram till 1990-talet. Det största hotet kom från användandet av DDT och andra liknande bekämpningsmedel, som användes inom jordbruk och skogsbruk. Gifterna som ansamlades i de vuxna fåglarna gjorde att äggens skal blev mycket sköra och krossades vid ruvningen.
Läs om Berguv
Den svenska populationen på över 1000 par pilgrimsfalkar krympte och i mitten av 1970-talet bestod den av omkring 15 par. Ett intensivt projekt inleddes av Naturskyddsföreningen och det gav ett lyckat resultat. samtidigt som de värsta gifterna förbjöds. Ökningen i den svenska pilgrimsstammen ligger nu på omkring 10-20% årligen.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
