Tänk dig in i följande situation. Du befinner dig i ett främmande land och är ute på en promenad i naturen. Plötsligt står du öga mot öga med ett djur som du aldrig sett förr. Du försöker snabbt finna ut om det är ett rovdjur eller en grönsaksätare, men hur ser du enklast det?
Genom att titta om djuret visar tänderna och lyssna om det morrar? Titta efter om raggen på ryggen rest sig? Försöka se om djuret intagit en hotfull ställning? Se efter om djuret piskar irriterat med svansen? Ja hur ser man egentligen enklast om ett djur är en predator (köttätare), omnivor (allätare) eller herbivor (växtätare)?
Innan vi går in på det, låt oss klargöra att ett växtätande djur kan vara precis lika farligt som de andra två, enda skillnaden är att det inte äter upp oss och troligen inte heller biter oss.
Vi håller oss här till däggdjur och slår ihop köttätare och allätare till en grupp (de flesta allätare var från begynnelsen inriktade på att äta kött).
Så hur ser vi då enklast om djuret är en köttätare eller en växtätare? Jo genom att titta på dess ögon, närmre bestämt var de sitter.
Under evolutionens gång utvecklades däggdjuren till att bli antingen rovdjur (köttätare) eller bytesdjur (i huvudsak växtätare). De djur av de två olika typerna som överlevde hade utvecklat vars en modell vad det gällde ögonens placering.
Rovdjuren var tvungna att kunna fokusera på bytet därför överlevde de rovdjursarter som hade ögonen placerade på framsidan av huvudet. Bytesdjuren däremot var tvungna att kunna uppfatta faror runt omkring sig, därför överlevde de arter som hade ögonen placerade på vars en sida om huvudet.
Därmed har du fått svaret på hur man snabbast ser om djuret man stöter på är en köttätare eller ej.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
