Struts

Struts är en mycket stor, långbent, långhalsad fågel som saknar flygförmåga. Fjädrarna är mjuka och saknar hakar på bistrålarna, vilket tillsammans gör att vingarna inte är lufttäta, vilket resulterar i oförmåga att flyga Tillsammans med sin nära släkting Somaliastruts är den världens nu levande största fågel. Dessutom är strutsen den fågel som lägger störst ägg, upp till 2 kilo och . I vilt tillstånd finns strutsen enbart i delar av Afrika.

Läs mer om fåglar Sveriges största fågel

Strutsen är framförallt känd för fyra saker. Sin oförmåga att flyga, Sitt försvar, som består i att sparkas, sin lilla hjärna, den väger blott 40 gram. Samt sin flykt då den kan komma upp till en hastighet av 70 kilometer per timma. När strutsen känner sig hotad lägger den sig antingen platt på marken eller springer iväg.

Föda och livsföring

Födan består huvudsakligen av olika växtdelar, men den äter även insekter, maskar och larver.

I det vilda lever strutsar i grupper med mellan fem och femtio individer. Med en hanne som ledare.

Fjäderdräkt, vikt och storlek

Hannen har svart fjäderdräkt, förutom vingarna och delar av bakpartiet. Honan är gråbrun med vitaktiga ving- och stjärtfjädrar. Strutsar har långa ben som i stort sett saknar fjädra, detsamma gäller halsen. Båda könen har kraftiga ögonfransar och bland de största ögonen inom fågelvärlden.

Hannens längd kan gå upp till 3 meter och vikten till 150 kilo. Äggen väger upp till två kilo.

Somaliastrutsen får under parningsperioden en mer blåtonad färg på ben och hals.

Läs mer om fåglar Sveriges vackraste fågel

Struts och människa

Strutsen har jagats dels för sitt röda kött, som till smaken påminner något om magert nötkött, för sina fjäderplymer, sitt skinn och sina ägg. De mindre fjädrarna används även till flugfiske och påskfjädrar. Numera finns det strutsfarmar över olika delar av världen, framförallt i Sydamerika. De svenska strutsfarmarna producerar främst kött, men fungerar ofta också som turistattraktioner.

Kuriosa

Att strutsen skulle sticka huvudet i sanden när den upplever fara är en långlivad myt som gett upphov till talesätt i flera länder. Troligtvis härstammar den från en beskrivning av Plinius den äldre som skrevs 50 – 70-talet efter Kristus. Där skriver han bland annat att, ”strutsen, när den känner sig hotad, gömmer sitt huvud och sin hals i ett buskage och tror att den är helt dold”. Vilket senare förvanskades det till att strutsen gömmer huvudet och delar av halsen i mjuk sand.